Aftonbladet – 21 december 1843, sida 2

dareskrå, åt Hottentotter, vildar och kannibaler i aflägsna verldsdelar, under det att så mycket elände, törderf och last kringsväfvar dem i deras eget land och utanför deras egna husportar? Om de verkligen och i kristlig sanning ömma för sina medmenniskor, om de hysa den för en kristen och en qvinna värdiga önskan att upprätthålla deras eget köns ära och rädda dess fallna medlemmar från den djupaste afgrund af förnedran och skymf: må de då nedlåta sig en gång att genomfara trakterna kring St. Giles, bakgatorna vid Whitechapel, i Borough och Westminster, och de skola der finna oräkneliga offer af nyssnämnda klass, hvilkas usclhet och förnedring det är omöjligt att åskåda för någon sann kristen eller för någon verklig menniskovän af hvilken trosbekännelse som helst, utan att intagas af det djupaste medlidande. Åttatiotusen qvinnor, som stå i syndens och dödens sold för sin lilsbergning! Der äro föremål för helgonen i Exeter-Hall att taga i betraktande: der är nöd, synd och bedniskt väsen, som : påkallar deras kristliga ömbet och deras räddande barmhertighet. Månne det vore så opåkalladt att äfven i Stockholm vända den kristliga omtankan åt motsvarande förhållanden bär? Månne man skulle äga mindre lugnadt samvete, om wman tillät att de bland våra missionsböneslundern, som ej äro egnade uttryckligen å. Lappska missionsväsendet, finge omvexla med bönestunder för de förlorade qv.pnorna och barnen i Sveriges bufvudstad? — Registren från Stockholms kurhus, fattigbaracker och korrektionsanstalter och äfyen de uslingar, som svälta ibjel på Stockhulms sopbackar och gödselbögar, upplysa tillräckligt, om denna fråga är öfverflödig. a — ÅRTISTISK FÅränga. Vid Ludvig XIV:s förmälning, såsom Dauphin, inbjöds den omtyckta sångerskan Lemaure till Versaiiles, för att sjunga vid hoffesten. M:l Lemaure, lika fåfäng sm andra hennes efterträdare i yrket, onsåg sig oumbärlig och pretenderade att hon skulle föras tillHofvet i kunglig vagn och med en kunglig kammarhärte. Hennes anspråk biföllos; sångerskan uppsteg förtjust i vagnen och utropade: Ack, om jag ändå sjelf kunde stå i ett fönster och se mig fara förbi så härl!