Aftonbladet – 21 december 1843, sida 1

Jnder sådana förhållanden finner man alltid på rågot, icke att fördrifva tiden med, utan att göra let mesta och bästa en kan af den glada, behagiga sinnesstämning, det allmänna själens och kroppens välbefignande, som kommit öfver en, alldeles såsom en somrhardag midt i vintren. Man ir nöjd med sig sjelf och hela verlden, men allramest med värden. Alla små penater titta leende fram ur hvarje vrå, vid taklisten, bakom lampetterna och vid härden; de leka med rullsardinerne, de sitta på den finbladiga myrten och på geraniträdet der i fönstret. Vår treflige vän här i fråga är spektoren, N. N., hans fru och barn. De bo icke i stora stenx huset, utan i den lilla täcka, väl inredda flygelbyggningen, och det är der, som vi hafva det roliga julkalaset, myrten och penaterne. Ungdomen är vid detta tillfälle så glad och upprymd, att de gamla känna sig smittade deraf och bli unga på nytt, eller måhända är det de gamla, som elektrisera de unga? Man kan icke bestämdt säga. Sjelfva patronessan, så lemmar hon slutligen sin abonnerade plats i soffhörnet, drar af långhandskarne med svandunsbård , och sätter sig titl pianotioch spelar en af Otto Tulbergs valser, så att ungdomen får sig en ordentlig sväng. Prostens och spektorens lefva i allra största enighet och förtrolighet. De bo belt nära hvarandra och äro Vänner i nöd och lust. Tilldrar sig något Ovanligt i prestgården, t ex. om häradsprosten opåtänkt kommer dammandes, och prostinnan icke har allt så fint och rart, som hon tycker vederborde, så måste lilla Esaias, på fem röda minuter,, öfver till spektorens och hemta ett och annat för häradsprostens välfägnande. Prostinnan var icke litet bekymrad en gång, då prostens ungdomsvän, brodren Cralius från Stockholm, kom midt i middagsstunden, och hon icke hade något skrädt bröd, och spektorens icke heller. Men just som herrarne skulle taga aptitsupen, kom fenkolsbrödet, nybakadt och ga