Aftonbladet – 21 december 1843, sida 1

som prostinnan liknar vid en. fullmogen jordzubben. Pastorskan deremot ett magerlagdt, rörligt fruntimmer, e!jest just hvad man kallar litet katig. Hon var enka, när pastorn gifte sig med henne och saslaniet, och hennes styfdotter har nyligen gift sig med länsmannens son, från hvilket slägtförhållande åtskilliga förmåner, i afseende på väghållning och ett och annat, komma pastorn till godo. Pastorskan klär alla bondbrudar i pastoratet och lånar dem då alla sina nipper, från och med det stora bernstenshjertat, öronpangdanglerna och vaxperlorna ända till pastorns urberlocker och carneolpitschaft, om bruden eljest är af ett rikt hus. Pastorskan är en smula diplomat, hon, och det är icke utan att hon vid sina tiilfällen, klipper litet af prostens får; och det säges till och med, att hon vigilerade icke så obetydligt bland röstez.vne, då prosten förliden vår led af ett svårt giktanfall. Jag är rädd, att jag får pastorskan till komminister, hvad det lider,; hade prosten då sagt, när han en gång kom hem från ett socknebud, der han fått höra, huru pastorskan rustade för roten. Nå, har jag inte sagt farbrär det, inföll adjunsten, har jag inte långt för detta sagt att pastärskan är ett hör utaf f—n? Inte ett hår utan hela stångpiskan,, menade prostinnan, och dervid blef det. Presthusen voro icke mycket intima, ehuru de höllo god min, och alla fyra representanterne kallade hvarandra kusin. Prostinnan tyckte dessutom icke om pastorskan derföre, att hon drogs med så mycket hundar och kattor och sådant elände; man kunde föda upp två, om inte tre, fattiga menniskobarn på hvad de der kräken onödigtvis glafsade i sig Länsmannens fru var i synnerhet en hundpatronessa, som ofta förde med sig en liten fyrkantig-hundvalutax med tumslånga ben, hvilken gick der och trillade sig öfver trösklarne och rände folk i vägen. Pastorns kunde prostinnan taga emot, det unga herrskapet älven, kom der