Aftonbladet – 20 december 1843, sida 2

af deras stamträd sträcka sig. Visst är, att både fanjunkaren och nådig frun) härstamma från mycket förnämt folk, hvadan ock deras arbre genealogique antediluvisn florerar midt på salsväggen i en fordom förgyld ram, — numera af outgrundelig färg. Fanjunkaren visar sig vid högtidsdagar i brun frack med blanka knappar, och nådig frun har alltid, då det skall vara riktigt väl, en mycket medaren strutsfjäder på sitt bara hår. Stundom brukar hon ock kastorhatt med en klase hvita eterneller (vuxna på kalljord) fastbållen af ett stålspänne. Nådig frun har mycket stora, utstående, klarblå ögon, en starkt bugtad näsa, och de tunna läpparne äro beskuggade af icke så oansenliga mustascher. Hon är till växten lång och ofantligt mager, och den sedvänjan, att knyta förklädet ett qvarter nedom klädningslifvet, för att upphjelpa dettas onaturliga korthet, bidrar icke till figurens förskönande. Fanjunkaren har, efter hvad han sjelf säger, i sin ungdom baft mycket fruntimmerstycke, nu är han till fizuren något satt och, i anseende till ansigtets bredd och näsans ovanliga litenhet, icke snar vacker, eburu örringarne, som han nyligen lagt sig till för fluss, icke klä honom illa. Han roar sig på gamla dagar med sitt jordbruk samt botaniserar litet smått och dessemellan läser en smula zoologie. Han har en mycket stor trädsvamp, (som han kallar Fungus herotca), stående på spiselkarmen, och en mycket liten lambfot i lampettljuspipan. I förbigående sagdt, är detta sednare ett ämne till många stridigheter det ädelborna paret emellan, ty just på detta samma ställe vill nådig frun ha sin strutsfjäder ståndande. Det kommer nu an på hvilken, som är den allrådande vid tillfället. (I parenthes