Aftonbladet – 20 december 1843, sida 2

dana tillfällen, fanjunkarn sjelf ut på den låga, gräsomväxta trappan, för att taga emot sitt fremmande. Hundskallet, som genljudar mellan de gamla trädrucklena, har någonting högtidligt med sig, hvaraf fanjunkaren sjelf är klart medvetande; gässen skrika då vanligen mycket högljudt, tuppen slår vingarne på trädgårdsstakettet och kalkoven breder mycket pompöst ut de tre fjädrarne, klunkande en lång följd .af läten, samt kommer derpå storspringande med framsträckt hufvud och eldröd snabel, för att bjelpa till med välkomnandet. Detta allt ger ett visst lif åt scenen, hvilket på ett eget sätt uppfyller tomheten. Med en viftning af handen åt busdjuren och med en mine, som om dessa varit lika många lakejer, taffeltäckare och betjenter, som burit sig larmande och oskickligt åt, bjuder fanjunkaren på ett oefterhärmeligen grandiost sätt sin arm åt prostinnan. Nådig frun dröjer vanligen en stund, innan hon Jåter se sig. Ett julkalas är allt, hvad som bestås i bjudningsväg på stället. Vid detta tillfälle sitta värdens och värdinnans slägtingar i högsätet, och serveras först af alla i hela laget, och då de stiga från bordet, kyssas de allessmman sinsemellan, på ömse sidor om munnen med högtidligt allvar. Aftonen förflyter under bläddrande i vapenboken, nötknäckande och äppleätande framför eldbrasan, samt åtskilligt tal om de botaniska och zoologiska undren. Till qvällen har man: kalkonstek och krombakelse. Vid socknestämmor och bland kyrkorådet Sy: nes fanjunkarn aldrig till; det.kanp Just vara lagom för patronen, att sitta der och käbbla med bönderne om fattigutdelning; packstuhjon, kärrin