Aftonbladet – 20 december 1843, sida 1

Flere andra små plägseder funnos ock, som genast vid första påseendet ski!jde herrskapet från bondfolket; dessa sednare hade t. ex. för sed, att alltid aftaga hattarne, då de hörde kyrkklockorna, likaså följde de alltid med blottåde hufvuden de döda till grafven, och stannade der medan liken jordades. Så ofta frätsarens namn nämndes, böj de de alltid hufvud, och böjde knä, då syndabekännelsen lästes. De brukade ock, så ofta de händelsevis kommo att passera förbi kyrkan, blotta hufvudet och läsa Fader vårn Sådant iakttogs aldrig af ståndspersonerne. Efter dessa allmänna anmärkningar skrida vi till mera enskilda beskrifningar, och börja, såsom rätt och billigt är, med den allra förnämsta (det vill här säga förnämaste) pastoratsboen, han som är kaxen för alla de andra, och som höjer sig öfver dem, såsom en rådmansnäsa öfver simpla borgarenäsor, Det är grefven eller baronen, majoren eller kaptenen, kammarherren eller lagmannen, eller tilläfventyrs belt simpelt patronen,. Detta är en mäktig man inom pastoratet. I sakristian har han sig en enkom stoppad stol, deri han vid alla vigtigare öfverläggningar presiderar, och hans röst höres längst och ifrigast vid socknestämmor, presteoch klockareval samt vid fråga om församlingens ategående fattigen, hvari han oftast är af motsatt tänka med prosten. Vid-skattskrifningar sitter han tillförordnad landshöfding, och skall någon medalj för skicklighet i linnespånad, berömliga gerningar eller trogen femtonårig tjenst utdelas, så är det han som båller talet i choret. Ar hah adelsman och hans gods ett familjegods, (i hvilket fall hans vapensköld hänger krusflorsvirad i choret, och bans familjegraf är grund