STÅNDSPERSONERNA. TEKKNING EFTER NATUREN ÅF W. När man en gång tagit sig före att beskrifva en prestgård i Småland,, är det billigt att man ock; beskrifver pastoratsboerna, eftersoimm en rättskaffens själasörjare och hans församling Höra tillhopa, och, såsom hufvudet och kroppen, utgöra ett helt; hvarföre vi, efter att hafva omtalat herden, nu ock vilje bjuda till att teckna några af hans får, och göra i sådan afsigt början med så kallade ståndspersonerna. Nu för tiden äro sådana, äfven i landsorterne, svårare än fordom att till utseendet urskilja. Fordom hade de visså utmärkande yttre drag, som tydligt skiljde dem från allmogen. Med ståndspersoner och ståndspersoners vederlikar menades, på den äga och orten e3entligen alla sådana, som, hufvudsakligast i klädsel och komfort, öfverträffade bönderne; lika godt för öfrigt, hvilka embeten eller titlar de innehade. Ståndspersonernas hus voro rödmålade, desslikes deras åkdon och grindar. Böndernes deremot icke, om icke tilläfventyrs nämndemannens hus jemte socknestugan, fattighuset, skolan och fattigmagasinet delade denna ära med ståndspersonernas. .-Ståndspersonerna igenkändes. äfven derpå, att: de hade er egen s. k. berrskapsstol främst i kyrkan; och vic naltvaräsgång gingo de först fram, utan att böndfolket -dristade stiga till altarrunden på samm: gång, äfven om dertill var rum; ja, om icke fler: än ett par eller tre ståndspersoner hade skrif vit upp sig, så kommunicerades dessa serskildt — ett bruk, hvarölfver prosten var mycket miss nöjd, mena hvilket han fåfängt sökte afskaffa