Aftonbladet – 19 december 1843, sida 2

SELULEULiB? UTG AF VETE, OLA Te FAR USP: och alla styckets hufvudfizurer, hvilka här på en gång presentera sig till afsked, ungefir som när ridån faller vid sista akten af en dram. Scenerna stå omvexlande på herrskaplichetens och fotkiifvets horizont. Likväl visar den förra här föga tycke af salongernas, vanliga färg i romaner. De sköna damerna Aurora, Ebba, Celestine o. fl. sysselsätta sig ej på samma sätt som t. ex. fru Otilia, fröken Laura, Lida, och andra. De bafva gerna något högre mål för sig, Om, utan att gå utom qvinnans krets, dock tillika kan vara en allmännare, en bättre mensklighets. Hvad de i förf:s karakteristiska manåer framställda taflorna ur bondlifvet beträffar, så är väl den vppfinningen här icke ny, att skildra personer ur de lägre klasserna, i deras egen dager, såtedes ej — såsom fordom — blott under formerna af råa, otympliga, smutsiga tölpar och stackare, utan med den menskliza rättvisa, som dem onekligen tillkommer. Redan före Tre Fruar i Småland, funnos åtskilliga s. k. Folkskrifter, af flere författare, och deruti scener af detta slaz blifvit med frisk kolorit tecknade; sedermera bar ock, såsom vi med nöje vitsordat, Kusinf:inans Torpare lyckligt beträdt samma stråt. Men deruti skiljer sig den småländska romaner från den sedan skrifna Torparenn, att den icke slutar med en tragisk kafastrof. Tvertom uppgår den till ett slags religiös idyll; om denna term anstår. Det är Humanitetens seger redan på jorden, och icke dess Förkrossning, hvilket framstår som teckningens slutresultat. s Medenberg hade med innerlig kärlek fästat sis vid Görans syster, den anspråkslösa Maria Edeling, och, af enkefru Aurora, till belöning för sina förtjenster om hennes hus, utstyrd med ett litet välbebygdt hemman i sjelfva kanten af en dråpeligt stor utmark, sätter han der bo med sin goda Maria, Hans svåger, den hurtige Göran, som för sina bedrifter, tili utrotande af röfvarbandet, belönats genom att upptagas i kronans tjenst och derjemte bekommit ett herrligt länsmansboställe i närheten af Medenberg, får till maka en flicka, som under den föregående bistorien vid tjufvarnes upptäckande spelat en vigtig roll: det är den ,sköna flickan i skogenv, unga Ellin, en slägting till Nickolson, dotter tiil trollpackan, den gamla Ellin, och dotterdotter till en viss småländsk orgelnist, underbar i åmit: nelse, vid namn Nicolaus. Men ännu ett tredje par nedslår sina bopålar i samma grannsk-p. Det är den oöfvervinnlige pratmakaren Jeppe Jonsson, som för sin trohet och raskhet i fälttåget mot banditerne blifvit upphöjd till hejdridare (en art skogvaktare), och till maka bekommit den unga, täcka Dorolhea, grefvinnan Celestines f. d. kammarjungfru. De tre förutnämnde enkefruarne, som med moderlig ömhet omfattat och nu med en vacker hemgift wvrustat de trenne unzgal (Maria, Ellin och Dora), droga sig. sjelfva härefter något tillbaka och ställa sig i taflans fond såsom ett slags högre, välsignande väsenden. De sistnämnda deremot framstå nu såsom de egentliga tre småländska fruarne: och deras trefliga hus i nejden af sjelfva den trakt, den utmark, hvarpå Brottslingsförbättrings-kolonien, eller institutionen för återgången till det goda, blifvit inrättad, . bilda sjelfva Ijuspunkterna, hvarifrån det goda utgår, som skall verka denna förbättring hos del förlorade och onda. Att deras män härtill likväl äro verksammast, faller af sig sjelf. Det gifves, såsom bekant är, flera sätt att sluta stycken; och den dager, som derigenom kastas : tillbaka öfver det hela, blir ofta för detsamma afoörande karakteristisk. Eu sättär, då det för styckets personnager slutas med förtviflan, olycka j: och förintelse på jorden jemte utsigt om försoning och hielp först i en. annan verld. (Kusinf:nans slutfall i Torparen, Förhoppningarne 0. s. v.). Elf annat, tvertom, är, då skildringen slutår med en liten himmel redan på jorden, således med förlåtelse och hje!p för de ångerfulla. Onde, samt med glädje och lycka för de Gode; så mycket, som det stackars jorälifvet kan besiå sådant. (Slutfallet i den småländska romanen om de Tre Fruarne). Denna åtskillnad är betydligare, än den kanske i hast förekommer mången. Ty detta sednare sätt innebär hvarken, att Jordlifvet blir det herrskande i sensationen af verlden (hvilket är den materialistiska borizonten); ej heller, att jordlifvets glädje och lycka uppfattas såsom ett ingenting, hvarvid man gerna kan böja sig under hvilka ok, som helst, då i alla fall intet godt står alt vänta förrän efter döden (den ensidigt spiritualistiska åsigten; och hvilken, väl ej till sina mazimer, men deremot till sina resultater nödvändigt faller ned till samma krassa materialism, som den förra, emedan den genom sin ensidighet icke bär sig); utan det gifver utsigten af en himmel, som, i stället för att draga sig tillbaka ifrån jordlifvet, nedstigit deruti, sjelf beberrskande stoftet, lyckliggörande det goda och försonande det onda, redan der, Så vidt möjligt ske kan, och så mycket godheten 1 Guds skapelse tillåter. : . De fleste läsare skola sannolikt, och i närvarande tid visserligen icke utan skäl, betrakta en! roman, sådan som denna, mera såsom en fantasimålning, än en direkt teckning ur verkligheten och hvardagslifvet. Utan att yttra någonting häremot, och än mindre med något omdöme öfver den artistiska behandlingen, har man imedlertid ansett det vara skäl att återgifva hufvudideen och den form, hvari den framträdt, ifrån författarens egen synpunkt... (Forts. e 2 L DD j