MIIUvDA MV DIDLA GA LVIR YFPReELS PILAR IV SVCD och kyrkan. Så länge Fredrik Wilhelm TII lefde, fick, såsom jag redan har anmärkt, den filosofiska forskningen forigå oanfäktad. Men knappt var han nedsänkt i griften till sina fäder, förrän en krigsförklaring utfärdades mot filosofien. Dess läror, och isynnerhet den Hegelska filosofien serskildt, tillskref man att ett tygellöst fritänkeri hade utvecklat sig, hotafidg ingenting mindre än sedligheten och moralen,; statens säkerhet och samhällets bestånd samt -återverkande på de lägre klasserna, hvarest den sådes hafva utbredt en redan herrskande indifferentism, en beklagansvärd likgiltighet för gudomliga och menskliga lagar. Föreställningen härom och nitet att återföra den gamla tidens fromhet, att göra religionen lefvande i folk ets hjertan, samt ånyo uppväcka vördnaden och tron på Gud (och konungen såsom dess representant på jorden), blef nu den förnämsta driffjädern till det, som på den sista tiden skett genom förordningar och lagar. Ett strängare och mera minutiöst iakttagande af sabbatens firande, jemte förbud mot allt arbete på Söndagen, var ibland det första som anbefalldes; froma föreningar stiftades under patronage af höga personer och en ordentlig troskamarilla fastnästlade sig i grannskapet af thronen och frambragte sådana lagförslag som den bekanta nya lagen om äktenskapsskilnader, åsyftande att inskränka hvad i detta afseende uti den närvarande lagen är inlagdt åt makarnes fria vilja och öfverenskommelse. Det är likväl äfven bekant, att medan troskamarillan, understödd af det fromma, men enfaldiga föreställningssättet hos de bigotta i landet, ifrade för detta nya törslag, som syftade att lägga en betydande makt i presternas händer, väckte det inom hela den öfriga nationen en ovanligt stark harm och angreps från alla sidor, af ständerna, af de rättslärde och med spe eller förbittring af publiken, — I sammanhang härmed fortgick på maktens sida reaktionen i andra rigtningar. Universitetslärare, som vågade att digta frisinnade sånger eller deltaga i redaktionen af liberala tidningar, afsattes; men framför allt vände sig hämndens svärd emot Hegels lärjungar, de s. k. Jung-Hegelianerne, hvilka icke endast alltmera öppet förklarade en vetenskaplig. pantheism såsom sin religion, och republiken såsom den bästa statsform, utan äfven genom sina organer försvarade dessa läror. Icke blott i hvarje fritt land, utan äfven i Preussen skulle man: tillförne hafra fört en strid på vetenskapligt vis, bekämpat ordet med ordets makt och begagnat pressen emot pressen. Nu deremot framropade man polisen till hjelp, undertryckte de tidningar, i hvilka sådana meningar yttrade sig, såsom die deutschen Jahrbiächer der Kritiky och die rheinisehe Zeitung, och afsatte licentiaten Bruno Bauer från hans embete vid universitetet i Bonn, emedan han i sin bok: Synoptikernes lefnad, hade vidare utfört Strauss och Feuerbachs åsigter samt visat på hvad sätt evangelierne och tron på Messias hade uppstått. Vi vilja icke uppträda till försvar för dessa Bauerska läror, men vi dela den åsigten, att sättet att bekämpa dem var det sämsta man kunde välja, och begripa ganska väl det tadel och den förbittring, som följde derpå från alla sidor, äfven från sådane män, hvilka i sina åsigter befunno sig på en helt annan ståndpunkt. Regeringen stannade likväl ändå icke härvid i sin förföljelseifver. Personer, som hade skrifvit emot den föreslagna äktenskapsskillnadslazen, erhöllo, sedan man förgäfves sökt afsätta dem, det beskedet, att de icke kunde stiga vidare i statstjensten. Under sådana förhållanden var det begripligt, att misstroende lätt uppväcktes och att lättrogenheten erhöll rika anledningar att utbreda de förhatligaste rykten och tillägga dem sannfärdighet. Icke dessmindre är det visst, att allt som sålunda skedde, utgick från en redlig föresatts att vilja det bästa, och att föra folket på en ståndpunkt, hvarifrån det kunde uppnå sin sanna välfärd och salighet. Dylika försök emot tidsideerna, som dessa, förekomma redan förut ofta i verldsbistorien; men . det har hittills varit ett fruktlöst bemödande, äfven för de mäktigaste andar och snillen, att tillintetgöra och drifva tillbaka en id, som en gång brutit sig en bana: det har ännu aldrig lyckats, för det man uppgräfver en död, att blåsa lif i honom: man kan väl genom konstens tillhjelp gifva liket ett ögonblickligt sken af lifaktighet; men snart skall det en gång döda åter sjunka tillbaka till stoft ned i den graf, hvarur det blifvit upphemtadt, eller återförsättas i historiens kräprum der det har sin verkliga plats. På grund af det här anförda tro vi också, att nan i Preussen låter sig betagas af en alltför stor ruktan för bemödanderna att återföra medeltilen. -Dessa bemödanden framstå endast likt blea skuggor, om man der bredvid kastar en blick, j mindre på folkets verksamma materiella rörighet, än på den åt alla håll väckta andliga och noraliska kraften. I ett land, der vetenskapen tår så högt, der ett så stort antal af utmärkta ch dugliga hufvuden verksamt arbeta på hvarje ilt af vetandet; i ett land, der man bygger ett ät af jernvägar, der handel och industri lyfta 8 med en gigantisk kraft, der ständigt nya fariker och manufakturer uppstå; der man benner sig i den lifligaste vexelverkan med de rest upplysta och fria nationer på jorden, måste matismens ansträngningar blifva utan någon eentlig halt och varaktighet. — Hvad har det äl att betyda, om några mystiker hålla konvenklar och bilda fromma föreningar, om den gamla römmen om en förening med den engelska epi-l opalkyrkan spökar i några hufvudan. am ett! . - me Mm UJ JAAA ANS