Aftonbladet – 14 december 1843, sida 2

medlersta satsen, då klarinetten angilver ett motiv, hvilket af sången besvarasyär ej förordnad af författaren, och synes ej heller vara lämplig. M:ll Berwalds andra solonummer, hvilken slutade konserten, en Tirolienne, varierad för sopran af Hummel, är en rätt briljant konsertpjes, och återgafs med konstfärdighet. Visserligen passar melodien, och isynnerhet texten, bättre på tyroler-alperna, än på thbeatern, men genom kontrasten: uppstår ändå en pikant effekt, och denna genre hör dessutom till ordninzen för dagen. Derjemte har Hummel i afseende på harmonisering och orkestration gifvit pjesen mera intresse än hvad kompositioner af denna art vanligen äga. Duon ur Norma, denna verldsbekanta komposition, hvilken så karakteristiskt återspeglar den nyare italienska skolans både skönheter och svagheter; hvilken så ofta, och aldrig förgäfves, blifvit anlitad af våra sångerskor, då de riktigt ville försätta publiken i upprorstillstånd -— denna pjes valdes äfven vid detta tillfälle. Den sjöngs af konsertgilfverskan och hennes yngre syster, och ehuru de unga sångerskornas val tycktes vara nog ifventyrligt, då allmänheten redan hört pjesen föredragas på ett måhända oöfverträffligt sätt, så lyckades ändå vågspelet ganska väl. Utförandet röjde känsla och smak, samt utmärkte sig genom en ganska vacker ensemble, hvilket allmänheten äfven erkände genom lifliga bifallsyttringar. Terzelten ur Tell af Rossini, sjungen af konsertgifverskan och hennes båda systrar, tycktes bland samtliga nummerna göra minsta lyckan hos allmänheten, oaktadt den, såsom komposition betraktad, var långt ifrån att äga minsta värdet. Måhända bidrog härtill i någon mån, att de unga sångerskorna ännu ej vunnit denna frihet uti föredraget, som mera ger musikstycket utseende af en improvisation än af en instuderad pjes — en förmåga, som naturligtvis endast är produkten af en mångårig rutin i förening med den högre musikaliska utbildningen. -Imedlertid sjöngs pjesen ganska berömligt, och isynnerhet anmärka vi den renhet, hvarmed de tre rösterna utförde en modulerande sats utan ackompanjemang, äfvensom precisionen uti den trestämmiga kadensen. En buffaduett ur Don Pasquale, af Donizetti, sjöngs af M:ll Lind och Hr Belletti. — Den esprit, de raska djerfva drag, hvarmed M:ll Lind förstår att äfven åt de andefattigaste fraser gifva fårg och lif, visade sig äfven här i fullt mätt. Hr Belletti å sin sida blef icke efter; och utförde sitt parti med synbart välbehag. Ett stormande bifall belönade de förtjenstfulla artisterna. — Men om Mill Lind och Hr Belletti vid detta tillfälle utvecklade de lysande sidorna af sina talanger, så gjorde Maestro Donizetti deremot en serdeles ömklig figur. Vi-vilja ej närmare granska det testimonium paupertatis; som han presenterar uti närvarande opus; nog af, det är fullgiltigt. Men vill man ändtligen...sjunga dålig musik, så behöfver man sannerligen icke förskrifva den från Paris: vi lida ingen brist på Maestri, som äro völ bevandrade i konsten att prestera sådan, trots dem i verldens hufvudstad. Men Donizetti har dessutom en talang, som icke är allom gifven: bans saker (af detta slag, välförståendes) äro så inrättade, att de kunna sjungas på hundra olika sätt, och alla hundra kunna vara lika goda, hvarigenom sångaren blir qvitt alla besvärliga band, och kan följa hvarje ögonblickets ingifvelse, hvarje snbjektiv sinnesstämning — och författaren drar sig helt blygsamt tillbaka, nöjd med. det solida resultatet af sina bemödanden. Väl visste pålven hvad han gjorde, när han gaf Donizetti den gyllne sporren. Qvartetten ur I Purilani af Bellini, är ett sidostycke till duon ur Don Pasquale — saknar melodi, harmoni och karakteristik, och är erbarmligen instrumenterad. Stråken tyckes Bellini hafva ansett för en öfverflödspersedel, i synnerhet för basarne. Man har, enligt musiktidningarne, i Ungern nyligen uppfunnit ett slags basguitarr; vi rekommendera åt vederbörande att taga kännedom om detta instrument, då någon opera al Bellini härnäst kommer på tapeten. — Pjesen utfördes med mycken sorgfällighet af de båda yngre D:llerna Berwald, Hrr Strandberg och Dannström. Den herrliga arian med obligat violin af Brendler — en komposition sådan endast högst få tonsättare i våra dagar förmå gifva — utfördes af Hrr Gänther och dAubert. När man jemför den ädla, rena anda, den djupa känsla som genomgår denna. komposition — och tillbörde konstnären så väl som menniskan — med den kalla bjertlöshet, som karakteriserar så många nutidens produkter, hvilka förgudas under det att Brendler är nära att glömmas, så är man verkligen försa benägen att tro på konstens framåtgående. OÖrfverflödigt torde det vara att nämna, det Hr Gäntbers föredrag genom uttryckets värma och sanEV AS