Aftonbladet – 14 december 1843, sida 2

sig på det bastående, firade den fria vetenskapen triumfer och sände sina lärjungar i alla undervisningsanstalter, hvarest ungdomen begärligt mottog dess grundsatser. Vid den allmänna längtan efter bildning blef det nu naturligt, att en stor del af ungdomen på samma gång vände sig till studierna och trängdes om statens tjenst, så att denna snart icke ens mera kunde upptaga alla som anmält sig, ehuru dess vidlyftiga organisation fordrade många tusen tjenare och helt och hållet var ställd på att förbruka största delen af den allmänna bildningen... Denna skrifvaremonarki, som man med ett rättvist tadel kallat den;-hade, och har ännu i Preussen, den konstigt sammansatta mekanismen af ett stort urverk, hvari tallösa bjul arbeta och gripa in i hvarandra och hvilket blott behöfver dragas upp, för att utan afbrott hållas i sin jemna gång, så länge inga oförutsedda omständigheter deri åstadkomma någon förvirring. Med den förträffliga inrättningen af denna mekanik i de flesta förvaltningssrenarna, armåeens, finansernas, postväsendets, o. s. v. var sådant föga att befara under fredstid; men ja mera skrifvareorganismen blef utbildad, ju mera skolmässig ordningen, ju mera småaktigt punktliga de ofta fyroch femfalldiga kontrollerna på all förvaltning, desto mera råkade staten i fara att förhårdna i detta formväsen, eller att under ett till skenet pussigt välmående anfrätas i sjelfva grunden, likasom Fredrik den: stores monarki, som på en enda bataljdag söndersplittrades i tallösa bitar. Men derigenom att nationens frihet blef ställd på förknappning, utvecklade sig i dess ställe embetsmannahären till. en herrskande kast och det: hela till en mandarinstat, som vid Fredrik Wilhelm den tredjes död stod i fall--blomma; den klyfta, som öppnat sig emellan det beberrskade folket och den berrskande byråkatien, .vidgades och fördjupades oupphörligt, och embetsmannalegionerne sågo med ett förnärmande högmod och förmätenhet ned på de skattdragande : borgarne, hvilka de mer eller mindre betraktade såsom sina undersåtare. Så stodo sakerna i Preussen vid den förre konungens död, och man kan väl tänka, att dessa ställningar och förhållanden, denna återgång, dessa inskränkningar för folket, äfven nedslogo det öfriga Tysklands förboppningar. Preussen stod icke mer i spetsen för utvecklingen; det hade; ifrån at vara en vän och beskyddare till folkfriheternas och Tysklands: framtid, förvandlat sig till dessas motståndare; dess inflytande vid Förbundsdagen, Fursteombudens riksdag i Frankfurt, i förening med Österrike och Bäjern väckte farhågor, och misstroendet emot denna apostasi blef så allmänt att till och med den stora och försonande ider af tullföreningen,; genom hvilken Tysklands enhet på materiell väg skall uppnås, rönte en häftig motsägelse hos de afgjordaste patrioter i de mindre tyska staterna, hvilka deri blott ville erkänna ett medel, att befästa. Preussens öfvervälde och lägga ett ok på deras nacke, som, ehuru : början omärkligt, med tiden torde utveckla sir tyngd och skärpa. Man frågade sig nu hvad hopE kunde vara förhandeny att genom den nye konungen få se Preussen åter ställa sig i spetsen fö! framskridandet, vinna tillbaka bela nationens sympathi och derigenom blifva en förmur emot de vådor, som ifrån Östern hota de Germanisk: folkens frihet och sjelfständighet. Här hafvevi således ett nytt stadium i vå! öfversigt. : 904 (Forts. följer.) —AAt— a