Aftonbladet – 14 december 1843, sida 2

ning fullkomligt motsvarade kompositionens fordringar, och att äfven Hr dAubert på ett i alla alseenden värdgt sätt löste sin uppgift. Endast skulle vi önska, att Hr Gäather ville underlåta en liten förändring uti början af Larghettot, hvilken ej är alldeles lycklig. Man fick denna afton göra bekantskap med en högst intressant talang — den utmärkte pianisten herr Stein. Ref. påminner sig sällan hafva hört en så fulländad teknik, en så rund och behagfull ton. Skada att den pjes som föredrogs — variationer af Henselt — var så föga egnad att ställa hans stora talang i:en fullständig dager. — Hr Stein hade den artigheten att ackompagnera duetten mellan m:ll Lind och herr Belletti, och man kan lätt föreställa sig, att det skedde på ett veundransvärdt sätt. — Man säger att herr Stein ämnar qvarstadna i Stockholm, och vi önska att detta rykte måtte bekräfta sig Hrr Rande! och dfAubert skördade ett lika lifligt somvälförtjent bifall, för det förträffliga sätt, hvarpå de tillsammans exeqverade en violinduett af Kalliwoda; det säges, att den effektfulla-kadensen dertill är författad af hr Randel. Vi nämna till slut den förträffliga komposilion, som måhända utgjorde glanspunkten af denna njutningsrika afton. — Vi mena sinfonien af N. W. Gade. — Denna tonmålning förefaller oss såsom en folksaga, berättad med en gammal kronists hela naiva hjertlighet. Man känner sig tillbakaflyttad till den fromme Saxos tid, och lyssnar med deltagande på de underbara, vemodiga sagor, han vet att förtälja. Men snart taga de klagande tönerna en djerfvare flygt — ur den mystiska dimman framträda höga kämpagestalter — den ridderlige Waldemar, förande sina kämpar segren till mötes— men de förlora sig ur våra blickar, allting skiftar som i en dröm, och åter inträda de sorgsna ljuden. Men äfven nu skingras det dystra molnet, de tappra kämparne återvända segerdruckna, taflan blir allt rikare på vexlande gestalter, och med en rask vändning slutar skildringens första afdelning. Äfven adagiot och scherzot äro hållne i denna romantiska styl, isynnerhet det sednare, der det fantastiska elementet framträder ännu mer, ehuru alltid mildradt af detta ljufva vemod, som vi så mycket, älska. hos Danmarks skalder och tondiktare. Finalet till denna toncyklus uteslöts tyvärr, hvilken. åtgärd vi ingalunda kunna gilla. Afvenså var det ett föga lämpligt förfarande, att skilja första satsen från adagiot och Scherzot: verkel förlorar derigenom betydligen, emedan den illusion som väckes i början, afbrytes och sedan ej så lät återkallas, och i allt fall passa de 2 sednare sa kerna på intet vis såsom inledning till en kon. sertafdelning. — Eburu sinfonien visserligen ha de kunnat erfordra flera repetitioner, var dock ut förandet i det hela tillfredsställande, och vi hop pas, att denna intressanta komposition flera gån ger måtte komma att upptagas på konsertreper teirerna. UY