Aftonbladet – 11 december 1843, sida 2

sig hem, för att nästa dag förnya slafarbetet.n MM—LER—A — I Fredagens revy af tidningarne nämnde vi bland annat, att Biet hade en insänd artikel, hvari ordades åtskilligt om demokratien. De omdömen, som deri förekomma om denna statsform, tyckas härröra från någon bland dessa gamla sjusofvare från Vancien regime, som ingenting lärt af hvad den nya tiden vet och ingenting glömt af hvad som var allmän fördom i deras unga dagar, för femti år sedan. För att skildra demokratiens förskräckligheter, manar han på nytt upp den utslitna historien om den hedersmannen Aristides, utan att synas ana det minsta om hvad hvar gymnasist förstår numera: att den så kallade demokratien hos forntidsfolken icke var någon demokrati utan en aristokrati, och att man med lika god bevisningskraft emot demokratien skulle kunna åberopa någon katastrof, som träffat en doge eller senator i Venedig, eller någon Torys missöde att störtas af whigpartiet eller tvertom. Han vet ej, att demokratien har i allt sådant haft ingen del. Att man vid ett dylikt tillfälle äfven alltid skall åberopa skräckväldet under franska revolutionen, är naturligt; utan denna citation sakna dylika gamla krior den odör af blod, som afsticker så pikant emot den föregående regimens mysk; han anar likväl här lika litet att skräckväldet icke var något folkvälde, utan ett fåvälde, och att franska nationens pluralitet alldeies icke var representerad hvarken i jakobinerklubben eller välfärdsutskottet. De bevis man vill hemta mot demokratien från revolutionens blodsscener, halka henne sålunda förbi. Men hvad som står qvar såsom resultat af denna revolution, fastän sömngångarne från den gamla goda tiden icke förmå se det, är den ofantliga skilnaden ilefnadssätt, bildning och insigter hos den egentliga demokratien — hos folket i allmänhet — mot hvad som fanns före nyssnämnda stora verldshändelse. Denna skillnad kan matematiskt bevisas genom statistikens siffror; men huru ovederläggliga än dessa äro, hvad de stora slutsummorna beträffar åtminstune, så förefalla de likväl alltför abstrakta; vill man deremot ha en åskådlig id om förändringen, så må man blott jemnföra innehållet af de romaner, som skildra hvardagslifvet för 50 år sedan, t. ex. Marmontels, Rousseaus, Genlis, Sternes, Starckes, med hvad man nu kan åskåda sjelf i samma klasser; eller ock framställningarne i målningar och kopparstick från den tiden och från den nuvarande, eller möbler, boningsrum, drägter, från dessa olika epoker. Detta faller omedelbart i ögat och angår snart sagdt den materiella olikheten. Den intellektuella uppenbarar sig i brefsamlingar från samma tidehvarf och i de skrifter, som medelklassen och allmogen läste eller kunde läsa då, jemnförda med dem, som dessa klasser läsa nu. Olikheten är förvånande, och om man ej är blind eller blundar med flit, så måste man medge, att den innefattar en förbättring i alla dessa hänseenden. Men efterforskar man orsaken till förändringen, så upptäcker man genast, att den består i demokratiens emancipation från det förmynderskap, hvarunder den befunnit sig, icke blott sedan forntiden, utan sedan urminnes tider, och att franska revolutionen var utgångspunkten för denna emancipation. SO EAA NNSTOKENO NONSENS ENA