— EEE ERE han nu missnöjd eller förtretad, kunde väl ett pa bäftiga ord undfalla honom, men följdes af tvärtyst nad och endast ett surmulet utseende förrådde ban: sinnesstämning. Man måste göra värden på Hvite Hästen och hans omgifning den rättvisa, att de fo. gade sig efter hans små nycker och anfall af vresighet — och sådana inträffade ofta — med aktning och undseende, om de ock just aldrig bemötte honom med någon vördnad. Denna känsla kunde. också Gusta, Adolph endast genom sin olycka och tankan på hvad ban varit ingifva, icke genom SIN Dersonlighet. — Föga besvärlig gäst var han i alla fall, ty hans an språk voro ringa och med Sina medmenniskor hadt han ogerna något att skaffa, Utom På de timmar di hans lynne var upprymdt; då gycklade han sjelf och kunde till en viss grad tåla att Man gycklade mec bonom tillbaka.Men detta lypne Var icke hans nå turliga; det var genom konst framkalladt. Här vill jag gerna tigande förbigå något, SOM det dock är hälf dens rätt att känna, en pligt att UPPenbara; vördna den för en stor olycka måste vika för sanningen Ensam på sitt ödsliga rum sökte Gustaf Adoiph — måhända förjaga smärtsaräma minnen, måhända och blott tillfredsställa ett oädelt behof; nog af, i sin en samhet anlitade han mer än lofligt flaskan, och de fluidum han valt var det lägsta af alla — bränvinet Aldrig såg jag honom egentligen öfverlastad och der till lärer det, enligt utsago på stället, sällan kommit men upprymd och ibland något mera, var han hvarj eller nästan hvarje qväll. Det var denna munterhet bvarpå jag här flerstädes anspelat, SOM gjorde honon tillgänglig, men som på ett så skärande och, jag skull pvästan vilja tillägga, sorgligt sätt afbröt. mot han slappa dysterhet, skygghet och fåordighet den förste delen af dagen. rg N Gustaf Adolph vande sig småningom vid min, lik väl alltid försigtiga efterhängsenhet, och då jag, qväl len före min afresa, tog afsked af bonom, uttryckt hans farväl till och med en slags välvilja; han vill