vis för min moitige var. det ej första gången. Men den första var det visserligen, som jag dervid ej hade en tanka för moitien, utan blott för den speande. Jag, valsande eter Gustaf Adolphs musik! Hvem bland mina läsare eller läsarinnor bar väl, ur sina mer eller mindre rika dans-minnen, något dylikt att anföra? Hvar och en af dessa fyra dagar, ja nästan hvarje tumma af dem, lemnade mig likartade tillfällen till sammanställniogar och betraktelser af samma djupt innehållsrika, minnesvärda art. En afton t. ex. hade jag hört honom lemna sitt rum och i mörkret trefva utför trapperna. Jag tog mitt ljus och följde honom. I förstugan nedanför fann jag honom sysselsatt, att vid en högt på väggen sittande lampett tända sitt enda talgljus; han hade dervid tagit ljuset ur lampetten och betedde sig särdeles ovu:et, såsom det i allmänhet hände honom äfven i de. enklaste hvardagsbestyr. Taigen droppade ned öfver hans fingrar, utan att det tycktes besvära honom, Det är dock — tänkte jag vid mig sjelf — samma kungliga hand, som redan i vaggan, jemlikt högtidligen utfärdadt ceremoniel, af de hvar efter annan framträdande, talarbeklädda riksråden i underdånighet kystes; då var den höljd af siden och brabantska spetsar och seraphimerbandet krökte sina vattrade vågor öfver Carl XII:s sillvervagga, hvari den lille medvetslöst stirrade på de bugande, brokiga gestalterne, — och nu: den grofva, luggslitea klädesärmen mottager sin andel af det flottiga, stinkande dopet, och egaren blickar på detta ungefar lika medvetstöst! I stället för Sverges Konungasalar — en smutsig förstuga på ett eländigt värdshus! Svenska kronans stordignitärer äro försvunna, vid bons sida står en enda Svensk, men som ej ens vågar vara detta inför sin fordna Konung! Dea blossande hbäftighet, som i yngre åren lärer utmärkt. Gustaf Adolph hade på de sista tiderna nästanförsvunnit, förmodligen i samma mån som hans själskrafter i gemen förlorat af sin spänstighet. Var