nn liga indifferens, en känsla just för det som han visade sig helt oeh hållet hafva förgätit. Hos denna skenbart avathiska person var det väl ändock strid ända till sista ögonblicket af hans lif. ; Om förmiddagarne var Gustaf Adolph Vid dåligt lynne och i allmänhet otillgänglig; med dvillen påkom honom munterhet, och så tyst han förut om dagen varit, så pratsam blef han då, utan alt likväl någonsin förråda sig eller rättäre sin forntid. Ett öfverraskande undantag från hans vanl:ga förmiddagslynne bevekte honom en dag, att fråga mig om jag hade lust att göra en tur genom den: af Marknadsfolk uppfyllda staden, då han ville vara min vägvisare; (han gick eljest högst sällan ut.) Jag vägrade naturligtvis ej, och vi arbetade oss fram mellan markhHadsstånden bland det brokiga hvimlet af ftemlingar och stadsboar. Dessa sistnämnde fästade aldeles ingen vigt vid Konungen, några helsade visst på honom, men helt vårdslöst; större delen Bingo förbi utan att lyfta på hatten. En stund. om qvällarne, sedan Gustaf Adolphs glada lynne inställt sig, vistades ban vanligen ned i samtalsrummet, der jag ej dröjde att infinna mig. Värdens båda döttrar, ett par temligen hygbliga flickor, voro i allmänhet de enda som dervid vbade sig, ty värdshusets grofkorniga gäster höllo sig Helst i den egentliga källarsalen, der man drack och rökte, Under dessa parties carrees, tokades man vanligen högst ogeneradt med den gande och munterhelea, hvari jag äfven deltog, var det jag egentligen hade att tacka för den förtroligare lot, på hvilken jag lyckades komma med honom, som, under dessa aftonstunder, likasom gar på hand på rättigheten att närma sig ho nom. En afton hade den ena af flickorna NDarrat hoAROM att valsa med sig några hvarf, under det systern spelade. Nu blef det den andras tur, men Ölverstenn var trött. Der Herr kann wohbl auch tånzen,, sade han och sätte sig till-klaveret. Hade jag ock aldrig förr valsat, så måste jag det väl nu; Lyckligt