RS — stiga upp ett par timmar tidigare följande dagen, sade han, för att följa mig till deligensen. Då jag, resfärdig, andra morgonen inträdde i hans rum, var han vaken, men klagade att han mått illa om natten, ursäktade sig och tryckte min hand hjertligt; jag förde hans till mina läppar; han stirrade förvånad på mig; — på min tuvga sväfvade ett ord — ett Svenskt, ett enda, men jag undertryckte det. — Hvartill hade det också tjenat? En djupare bugning än dem, vid hvilka han numera var van, blef mitt afsked och det enda hvarmed jag ytterligare röjde mig. Har han anat eHer misstänkt något? Det lärer jag svårligen nånsin få veta. NA I Februari månad 4837 läste jag i tidningarne att han -aflidits efter sen sjukdom, som tagit sin början i medlet af November: Det var således troligen det illamående; hvaröfver han om morgonen, då vi skiljdes, klagat, som lade honom på sjuksängen och slutade hans lif. Frid med hans stoft. Gustaf Adolph, obemärkt af.dem bland hvilka han framlefde sina sista. dagar, förgäten af hela den öfriga verlden; tidningar och novel!skrifvare inberäknade, bade knappast uppgifvit: andan, förr än han åter blef en storhet. Hans lik flyttades med pompochståt till ett af hans sons slott i Mähren och jordades der med mycken högtidlighet i ett enkom uppfördt kapell. Tidningarne vaknade plötsligen, beskrefvo allt dettai vidlyftiga artiklar och strödde efter råd och lägenhet blommor på den landsflyktige Konungens graf. Några tego också alldeles, men det var blott officiela och mycket officiösa blad. Hade han sjelf paft ett ord med härvid, trör jag, — att döma af de tycken och fördomar han egde mot slutet af sitt lif — det han skulle varit föga belåten med allt detta ståtande kring hans:jordiska qvarlefvor. En enkel torfkulle på S:( Gallens kyrkogård var, om jagsfår tro; Vissa af hans yttranden, hans önskan och äfven döt; som han borde erhållit. S: var ju på sätt och vis hans :