Aftonbladet – 9 december 1843, sida 1

sig tidigt. — Åter öfverste Gustafsson! och jag inqvarterad två steg från honom! I sanning, det syntes vara ödets bestämda viija, att jag skulle komma i beröring med derne minnesvärde man! Detta rum, M 42, och ett mindre derinnanför, tre trappor upp på ett af de mindre värdshusen i en liten Schweitzisk stad, var nu dens boning, som den första hälften af sitt lif disponerade Tessins mästerverk bland konungabyggnader och ett halft dussin lustslott, med deras parker och trädgårdar. Den,som de första trettio ären af sin lefnad egt en hel hierarchisaf hoftjenare, från riksmarskalken till le garcon bleu, drängarne oberäknadt, hade nu icke ens en betjent. En kyparegosse var hans enda uppassare, och ville han denne något, måste han sjelf gå trapporna utför efter honom, ty ringklockor, våningarne emellan, är en okänd lyx på Weisse Rösslip, såsom på alla värdshus af tredje ordningen. Sedan jag bli:vit ensam på milt rum, var min första tanka uppgörandet af en operationsplan till vinnande af någon förtrolighet med ex-majestätet. Detta var ingen så alldeles lätt sak, eburu den förutnämnda vals-aftonens hågkomst stod att anlita och första steget således kunde synas undangjordt. Jag visste af personer, med hvilka jag sammanträffat under mitt vistande i Schweiz och af hvilka flera enskildt kände honom, att han hyste en afgjord, stor antipathi för alla Svenskar och en nästan lika stor för all uppmärksamhet fästad vid hans person. Detta senare bekräftades af kyparegossen, som jemväl — också en skickelse — var min uppassare och som jag, medelst en liten gåfva, lyckades få särdeles meddelsam i allt hvad som rörde öfverstens vanor. Han berättade mig, att om aftnarne, då öfversten vanligeu var vid muntert Iynne, plägade han infinna sig i källarsalen, som hvimlade af skäligen ohyfsade gäster; gerna lyssnade han till deras högljudda glam, men om någon länge betraktade houom e!ler hastigt såg åt hans sida och hviskade vid sin granne, då steg han genast upp och lemnade rummet. . Jag måste således först och främst dölja min nationalitet; detta var dock cj svärt, då, i det fria Schweitz, pass ej efterfrågas och man i den anteckningsbok, som på ivatdshusen framräckes. till namnets insättande, opåtaldt kan skrifva hvad namn man behagar. För det andra måste jog vara betänkt på att i bela mitt