EN FREMLINGS DAG I PARIS. (Ur den nyl. utkomna sednare delen af N. Arfwidsons resa.) (Slut fr. gårdagsbl.) Från Boulevarden begifver man sig tillbaka inåt staden och kastar i förbigående en blick in i Palais Royals lilla trefliga theater, företrädesvis egnad åt ple genre grivois och hvars förnämsta prydnader länge varit den ryktbara mille Disazet, och den i niars-roller så ypperliga ALcipE ToucEz. DEJAZET ät den moderna tidens Marion de Vorme, Fretillon etc. utom scenen, och är det då att undra på att hon så förträffligen återger dem på scenen? Så högst omoralisk, ja vidrig, framställningen af sådana personlig heter, som de nyssnämnde måste förefalla hvarje ren: sinnad, vet likväl DtJAazeTt att öfver den strö ett dofi af qvickhet, naivetet och hjertats vekhet som förtjusar alla, hos hvilka sedligheten sitter någorlunda löst och mot hvars fascinerande egenskap äfven de strän: gaste tänkesätt hafva svårt att värja sig. DEJAZEI (som nyligen lemnat eller snart lemnar scenen), äl obestridligen en högst originell och utmärkt drama: tisk artist, ehuru numera gammal och sedan temli gen lång tid tillbaka utan anspråk på fägring. Hen nes karakters lättsinniga godhet, hennes qvickhetei äro kända genom tusende anekdoter, bland hyvilkt större delen blifvit förenade i ett tryckt arbete, kal ladt le perroquet de Drsazem,. Till de mest bekan ta dragen i hennes karakter hörer att hon, mer är en gång, med betydlig egen uppoffring, fråni gäldstu gan utlöst sina fordna älskare, hvilkas ruin stundom åtminstone till en del, varit hennes eget verk. Klockan är tio och man slutar sin theaterrund mer ett besök i Theatre Francais, der man inträder ti digt nog, att få se femte akten af någon RAcInNEs el ler CornElLLES tragedi samt, om lyckan är god, er eller två komedier af MouitzrE. Jag har på en aftor sett Le Cid, Mr de Pourceaugnac och Les precieusc. ridicules. Dä, i det Franska klassiska skådespelet