dagar. SME (Forts. följer.) OM KONSTEN ATT STYRA LAND OCH FOLK VID TRETTON ÅRS ÅLDER. Med anledning af den förtjusningsfeber, bvilken det på regenten segrande partiet förmått framkalla i Spaniens hufvudstad eller åtminstone hos en fraktion af pressen, endast derföre att ett barn om 43 år blifvit förklaradt för landets fullmyndiga regent, framställer ett ansedt franskt blad, la Reforme, följande betraktelse: ,Hvart har då menskliga värdigheten tagit vägen, efter mån ingenstädes mer återfinner den, icke en gång i Cids och Carl V:s land? Hafva folken så vanslägtats och menniskorna blifvit så förnedrade, att de icke mer förtjena att bek!agas? I sanning, när vi se hvad man kallar nationens representanter, generaler, ministrar, statsmän, nedfalla och tillbedja en trettonårig flicka, bönfalla om den ynnesten att få visa sig för henne och om offentlig tillåtelse att få kyssa hennes hand, när vi se dem göra sig till medspelare i denna eländiga komedi, som består i att låta ett barn repetera den lexa man gilvit det, så känne vi oss böjde, icke till medlidande med spanska folket, hos hvilket dylika tokerier äro möjliga, utan tvärtom att afsäga oss allt deltagande för menniskor, som äro i stånd till en sådan låghet. Den gamla monarkin är visserligen tillräckligt löjlig och förödmjukande för menskliga förståndet, för att icke behöfva framträda under skepnaden af en flickunge, som nyss blifvit afvand och springer omkring efter fältets fjärilar i det ögonblick man kommer för att göra henne myndig; men man känner ändå sitt förakt ökas för spanska monarkins tjenare isynnerbet, när man ser dem egna denna krönta flickunge en vördnad och beundran, dem snillets kungamakt knappt skulle erhålla. Dessa underdåniga hyllningar, offentligt och högtidligt framburna åt en liten pratmakerska i kjol, utbasunas i högtrafvande uttryck af en viss press, som faller i hänryckning öfver den färdighet, hvarmed det höga barnet, uppläst sin lexa inför Cortes, så att denna hänryckning må fortplanta sig ända ned till massan; och så har man ett belt folk, jublande af glädje, som springer omkring på gatorna, gör serenader, sjunger och hurrar, allt derföre — att det bebagat vissa män att förklara ett barn myndigt. Man tänker bara på drottningen, talar bara om drottningen,, säga korrespondenterne från Madrid, man följer, man uppfångar hvarje hennes blick, bennes rörelse, hennes ord, man frågar efter det minsta som rör benne, man vill bedöma landets framtid efter — hennes första handlingar., Är icke detta ett mycket uppbygsligt skådespel för filosofen? Hela Spanien sysselsätter sig med att efterböra om drottningen bostat eller snut t sig, om hon bar helsat zod. morgon eller sagt något annat, lika djupsinnigt. Attlingarne af Ferdivand Cortez knäböja inför denna höga monark, hvars spira är en docka. Om detta är ett nödvändigt kännetecken för den monarkiska principen, så är det icke underligt att man sagt: kungarne gå sin wväg, Oiyckligtvis äro hofmännen ett outrotligt slägte och menniskornas dårskaper en outöslig brunn. Men detta är ej den enda lärdom, som innefattas i denna afsägelse af all mensklig värdighet hos ett folk, namnkunnigt för sin stolthet och som äger ett namn och en historia; detta politiska gyckleri ger nemligen äfven en annan lexa. I fordna tider utgafs den monarkiska principen — vi tala ej om sednare tiders konstitutionella monarkier — för en princip af ordning och stadga, och än i dag finnes mycket enfaldigt folk, som påstår detsamma. Ansedda publicister hafva med beundransvärd tillförsigt utsagt, att kungligheten vore en borgen för varaktighet och ett skyddsmedel mot oroligheter; då man hör dem skulle man tro, alt monarkins historia ej är annat än paradisets fysiologi. Då en successionsordning blifvit bestämd, säga de, har man icke mer att frukta äregirighetens tilltag, som derizenom alldeONA RATATA HRT LE ENA se AA