Aftonbladet – 6 december 1843, sida 2

digt sätt, äro visserligen obetydligheter i esthetisk hänseende, ehuru alltid skrifna med den raskhet oc savoir faire som utmärker den franska scenens al ster, men de blifva dock alltid af stort intresse fö! fremlingen, emedan de sannt och troget tekna folk lynnet i snart sagdt alla rigtningar och sålunda i be tydlig mån för honom lätta dess studium. Efter att hafva åsett en eller par af dessa små ko medier eller vaudeviller, af hvilka vanligen 5 å gifvas på en qväll, skänker eller säljer man sin biljet till någon af de industri-idkare i denna väg, son kringsvärma ingången, och bland hvilka vår välbekan ta Gamin åter spelar en hufvudroll; man begifver si ett stycke längre fram på Boulevarden till theatrarp Porte S:t Martin, Gail eller Ambigucomique (i fa den sistnämnde ännu finnes). Det är der den grufli ga melodramen är hemma; det är der mord, våld tägt, förfalskning väfvas in i hvarandra i fem elle rättare 7 akter, ty dessa stycken hafva Vanligen si prolog och epilog, och räknar man des. k. ;Tableaux för serskilda akter, såsom det oftast borde vara, ka: man nästan säga att dessas antal är oinskränkt. P den medlersta af nämnda theatrar, hvars namn, Gate på ett så verktigen roligt sätt parodierasaf de styc ken der understundom uppföras, såg jag en pjes hvilken redan i prologen 2:ne lif affärdades och i hel: stycket jemnt ett dussin; dessutom föreföll en batalj hvilket gaf någon anledning att påstå det de aflifva de bestego sig till ett antal af femhundradetolf; ty sade han tolf af de uppträdande (här följde namnen dö våldsamt under fortgången af stycket och i der ytterst blodiga bataljen i tredje akten kunna mins 300 anses stupa. Ålt dylika, vanligen illa tänkt: och skrifna stycken kunna under månader locka folk tycks förråda tillvaron af mordorganen på pariserpu blikens crenium, och att en sådan der röd tråd) verkligen genomgår dess andeliga organism, bevittna ock af dess politiska hvälfningars historia. Porte S: Martins förnämsta stöd är ännu den ryktbara m:ll GEorGES. Det är sannerligen både gräsligt och sorg ligt att se denna notabilitet från kejsartiden, med er figur, för hvilken goiftiljorna svigta, en röst, grof oci djup som komme den ur en verklig tunna, vränga kasta sig och skrika i melodramen. Så länge rollen beskaffenhet ännu medger henne något undseende fö! en ömtåligare åskådares synoch hörselorganer, igen