Aftonbladet – 4 december 1843, sida 3

honom på etteller annat sätt bana väg till svenska tronen. Konungens begär efter krig och inkräktningar bade sin grund äfven i tidsandan. Under råa, laglösa och krigiska tider voro både samhället och den enskilde städse 1 behof af kraftfulla försvarare, och sådana kämpar blefvo derföre de utmärktaste, de vigtigaste män i staten. Bakom dem ställde sig den värnlösa skaran, i nöden bäfvande och bedjande, efter segern prisande och lofsjungande. Det var riddareålderns lysande och blodiga tidehvarf. Men snart och ofta förblandades bjelteäran med kämparyktet, och kriget i sig sjelft ansågs för den högsta sysselsättning, segern för den högsta ära. Sådana tänkesätt underhöllos och kanske utbildadas än mer, när man i skolorna läste Caesars och Alexanders bragder och hörde dem sjelfva prisas och berömmsas, som verldens största män. Denna sinnesstämning alstrade öfver hela Europa sådana krigare, som en Condå, Wal!enstein, Bernhard af Weimar med flera; äfven Carl Gustaf. Dennes törst efter ära och utmärkelse tyckes bafva blifvit delad och kanske första gången ingifven af fadren, pfalsgrefven Johan Kasimir. Ar 4648 skref sistnämnde herre och lyckönskade till den odödliga ära, sonen Tyskland vunnit; ty, tillägger han, hvad äre vi menniskor, om ej historien på sina blad upptecknar våra namn? RE