Aftonbladet – 4 december 1843, sida 3

seende hos de främmande aftog dock märkbart serdeles efter uppträdena 4658. Hans sändebud måste höra ganska skarpa och obehagliga anmärkningar. Mazarin och fransmännen klagade, at man i Sverges uppförande numera saknade Axe Oxensljernas allvarliga och bestämda planer; och all konung Karl Gustal vore omgifven af hetsiga och våldsamma menniskor och af deras obetänkta rådslag. På slutet gick det så långt, att man framkastade ord om den allmänna fienden, om fredsstöraren i Europa. År 4660 klagade han sjelf, att intet enda främmande land mer tillät hononr att derstädes värfva soldater ). Det vore svårt att förklara, huru Karl Gustafs såväl blodiga eröfringslystnad som opålitliga underhandlingssätt kunde stå tillsammans med hans för öfrigt stora och lysande egenskaper och ådagalaggda. åtminstone yttre gudsfruktan, så framt ej erfarenheten ofta framvisade sådana högst olikartade föreningar. Hvad de dubbla och stundom falska, underhandlingarna beträffar, må anmärkas, att en stor mängd statsmän hafva i alla tider trott, all man riken emellan icke behöfver fakttaga samma ärligbet, samma uppriktighet, som fordras mellan enskilda. Till en högre, en ädlare statskonst hafva jemnförelsevis endast få kunnat lyfta sig. Bland dessa få var icke Karl Gustaf. Snarare sänkte han sig något under den af mingden beträdda banan, och de i sådant hänseende lösa grundsatser, som gunstlingen Schlippenbach vid flere tillfällen yttrade, stå åtminstone icke i strid mot Karl Gustafs egna handlingar. Det är ej otroligt, att, om hos konungen redan från början anlagen till dubbelhet förelunnits, hafva dessa blifvit i god tid och redan hos ynglingen ytterligare ulvecklade genom vanan vid de hemliga stämplingar, med hvilka praltsiska partiet sökte åt ) Prestesåndets arkif. Acta comitialia 1659.4660. Jfr, Bexel!s bidrag till Sv. Kyrk. och Riksd. Hist. s. 98, 31.