Aftonbladet – 2 december 1843, sida 1

— OM KONUNG KARL DEN TIONDE GUSTAI (Uti den tolfte delen af A. Fryxells berättelse ur Svenska Historien, som inom få dagar kom mer att utgifvas, har författaren i slutet zamman fattat åtskilliga karaktersskildringar af konun; Karl X ochj dess samtida, hvaraf Red. är i till fälle att här meddela ett utdrag såsom ett prof stycke): Konung Karl Gustafs anletsdrag vittnade om lynnet och själsegenskaperna. De blåa, lifliga ö gonen voro framstående, djerfva och befallande hvilket uttryck, jemte en hög grad afbeslutsam het också hvilade öfver munnen och de stor läpparna, Ja öfver hela ansigtet. Nedra delen a detta sednare vari förhållande till det öfrig ganska stor och bred och medförde det uttryc af grofhet, som ofta åtföljer dylika ansigtsformer yen var mörklaggd, och det likaledes svart: håret föll rundt omkring hufvudet ned på axlar na; ett förehud till de snart i bruk kommand perukerna. Öfver munnen sågs en smal, mör strimma, den sista, försvinnande lemningen af då rika pipoch läppskäggen i Gustaf Adolfs, och d. ändå yfvigare, ned på bröstet gående bakskägger under Johan den tredjes och Gustaf Wasas tider Helsan var ej stark Och försvagades än mer mån af tilltagande fetma. Med en kroppslängt under medelmåttan, började nemligen Karl Gu staf redan omkring sitt tjugufemte år lägga p hullet så starkt, att hans korta och runda kropps skapnad ingaf Kristina motvilja och lockade hen nes tunga till speord. Under sista åren ökade omfånget så, att konungen deraf både vanställde och besvärades; men det oaktadt var han i hö