Aftonbladet – 2 december 1843, sida 1

grad verksam, vig och rörlig, och det nästan mer än någon annan svensk regent. Själsförmögenheterna voro ganska stora; minnet outtröttligt, likaså lusten och förmågan att arbeta. Han tålde ej ordet beqvämlighet, än mindre sjelfva egenskapen; och detta hvarken hos sig eller andra. Under fälttågen hade han befallt omgifningen, att när häldst på natten ett angelöget ilbud kom, eller behöfde afsändas, skulle man genast väcka honom; och när sådant verkställdes, visade han aldrig missnöje, utan tvärtom prisade sina tjenares beslutsamhet och lydnad. Denna arbetsifver gick så långt, alt man fadlande påstod, det han stundom, i stället för att som statsman och härförare leda det hela, fördjupade sig i enskildheterna, likasom han varit soldat eller kansliskrifvare. Hans verksamhet inskränkte sig nemligen icke blott till det egentliga kriget utan deltog äfven ganska flitigt i underhandlingarna med främmande magter. Man har ännu qvar stora samlingar af hans uppsatser i utrikes brefvexlingen, alla röjande mycken skarpsinnighet och fyndigbet i tankegången samt lätthet i framställningssättet. Sådant gäller dock ej om handstilen. Denna var redan af den tjugulemåriga pfaltsgre!ven så vårdslösad, att skötesvännen, Lorents von der Linde, öppenbjertigt klagade öfver svårigheten att läsa de förtroliga brefven), och dessa skrifvelser gäcka änpu i dag ofta häfdeforskares möda. Karl Gustaf hade samma lätthet att uttrycka sig utom som på papperet. Vid riksdagar och ) Riksark. Bref till Karl Gustaf från furstliga personer. Från Lorents von der Linde d. 26 Nov. 1647