Aftonbladet – 30 november 1843, sida 3

Eugenie slöt sin man i sina armar och betäckte honom med kyssar, och kallade honom vid de ömmaste namn. Under tiden flyttades markisinnan i en säng och man skyndade att skaffa läkare. Alla försök slösades på. de begge offren. I början syntes det förgäfves,, men efter en timma gåfvo de ifrån sig några tecken till lif. Läkaren kunde likväl icke.lofva något, på Eugenies frågor. — O Gud! tag mitt lif, men skona blott hans, bad hon. Andtligen trodde sig doktorn kunna tlofva att rädda hans lif; men han tillade, att ban behöfde en mycket omsorgsfull -vård, kanhända under en lång tid. — Tack min herre! ni har räddat honom! hela mitt lif är mig otillräckligt för att visa er min erkänsla! Äfven markisinnan begynte slå upp ögonen. Hennes mor låg på knä vid sängen och mottog hennes första suck. Hela denna scen var sönderslitande. Grefvinnan, som af ingenting kunde rubbas i sin kallblodighet och sin fullkomliga såvoir-vivre, hade tagit plats i en soffa, uppfattade med ett ögonkast allt och utdelade nödiga befallningar, då de intresserade personerna af smärtan voro beröfvade fattningen; hon förutsåg och vissade upplösningen af äfventyret. — Min vän, sade hon till Eugenie, tacka Gud att Victor tvenne gånger blifvit er återgifven; hädanefter skall ni icke hafva någon rival att frukta. — Tror ni det? — Det är intet tvifvel. En man, sådan som er, kan lida allt, utom åtlöjet; och denna histosien lånar sig ju rätt passabelt åt det löjliga. Hon tog sig en pris spanskt snus ur sin gulddosa. Herr de Laliere återkom till sans före markisinnans — Hvar är jag? frågade han. Eugenie! är det du? O min Gud, jag tackar dig! Jag får ännu en gång återse hennel — Lugna dig, min vän; vi skola tala sedan; nu behöfver du hvila. — O min vän! förlåt! förlåt! Hon lade sin hand på sin mans läppar.