Aftonbladet – 30 november 1843, sida 3

— Jag ville snart härifrån, sade han med li; röst. — Inom kort blir det en möjlighet, min herre svarade läkaren; men nu ber jag er iakttaga er fullkomlig stillhet, om mi önskar lefva. — Vill du att jag skall lefva, Eugenie? — Jag skulle dö utan dig, svarade hon, i det hon kysste honom på pannan. — Då skall jag tiga, doktor. Då markisinnan återkom till sansning, Visade hon en ytterlig glädje; hon kastade sig i sin mor: armar, och man måste tvinga henne att lugna sir rörelse, i det man ålade henne stillhet. Eugenie väntade en förklaring mellan sin man och markisinnan, och hon gjorde allt till, för att undvika något sådant; dörrarne stodo öppna, så att det var svårt att dölja den ene för den andra. Så fort fru de Vilmorin var utan fara, gick Eugenie till sin man och sade honom det, i det hon kysste honom. Han svarade intet. Grefvinnan läste i en dram och log. — Det är honom mycket likgiltigt, sade hon till Eugenies förvåning; det är en passion, som slocknat ut; hvarken den ene eller den andre skall tala derom mer. En kärlek, dödad af blomsterdoft — det är ändå mycket poetiskt! Hennes spådomar slogo in. Så fort det blef möjligt, förflyttades de sjuke hem till sig. Tillfriskningen gick långsamt. — Min mor, sade fru Vilmorin, lexan har varit god; jag är kurerad för mina galenskaper: hädanefter skall jag lefva förståndigt. — Jag skall sälja bort min egendom i Poitou, sade fru TArmilly. En annan scen föreföll i Victors hem. Det var en morgon; April-solen upplyste kammaren, foglarne sjöngo utanför fönstret, hela naturen syntes i en föryngring och friskhet, som gjorde godt åt själen. Barnen lekte på mattan och grefvinnan satt i ett hörn vid kaminen och: betraktade den trefliga familjtaflan. — Ni bar funnit er väl af mina råd, önsken j ännu höra ett mina vänner? frågade hon. — Gerna, min fru! — Låten sälja edra hästar och vagnar, och återvänden till Poitou; j kunnen icke längre trif