Aftonbladet – 30 november 1843, sida 2

tänkte grefvinnan; alla hafva vi varit sådana, åtminstone en gång i vårt lif. Då de hemkommit, frågade Eugenie med ifver efter sin man; inga underrättelser hade ankommit. De begge fruntimmerna salte sig tigande framför spiseln. Intet ljud hördes. Vagnar, som återvände från baler och supåer, foro tid efter annan förbi botellet. Eugenie lyssnade på dem alla, och följde dem tills det sista ekot efter dem dog bort. Då de farit bort, skingrades den stråle af hopp, som vid deras första ljud upplågat på hennes ansigte, och hon återföll i sin dvala. Andtligen hördes slag på porten; man skyndade uppför trappan; det ringde i klockan. — Det är han! utropade Eugenie. Hon skyndade upp för att gå honom till mötes. — Sitt stilla, sade grefvinnan; låt honom komma; kanske han inte befinner sig i ett sådant tillstånd, att han kan se er. Hon satte sig åter. Några ord vexlades ute i förmaket. — Min Gud, återtog Eugenie, det är en frun-: timmersröst. Hon sprang tili dörren och befann sig midt emot fru dArmilly: — Förlåt mig, min fru, sade denna sednare, att jag söker er på en så sen timma; men omständigheterna ursäkta mig. Ni väntar. säkert herr de Laliere, kan ni säga mig hvar han är? — Hvarföre gör ni mig en såden fråga, min fru? . — Hvilken annan qvinna som helst skulle Jag bli svaret skyldig; men ni är en engel; åt er svarar jag, att jag söker min dotter, och der han är, der måste hon vara. . . — Fru de Vilmorin är hos sin syster i Luciennes. . — Jag kommer :derifrån, min fru, och bon är inte der; hon har inte varit der på hela dagen. Jag har på hennes byrå funnit ett bref till mig, deri hon säger, att Jag icke skall återse henne; att bon ieke kunnat besluta att skiljas vid herr de Laligrer fag.är i en obeskriflig oro; för guds kärlek -skull):säg; hvar äro de? Vid Autevil — Är Tisäker depå?