Aftonbladet – 30 november 1843, sida 1

i NYBERGS vid Göthgatan; hos GC. P. CARLSSON i BazaNYA TEATERN. Herr Torsslows beneficespektakel på nya teatern, Lidners Erik XIV, om hvars gengång puibliken långt förut varit underrättad, gafs i går för ;fallt bus. Det är med en blandad känsla afstolt:bet och smärta på en gång, man betraktar stycken af detta slag. De omisskännliga dragen af ett stort snille, både i inre komposition och yitre lscenil, framlysa blixtlikt på ganska många stäljien; men hela detta uppstyltade, antithes-digra språk, utan tvifvel i fere fall ädelt och storar:tadt, men skiljdt ifrån en natursanning, som ensamt förmår röra oss i djupet af själ och ande, idetta arf ifrån den äldre franska tragedien, har ; här alltför mycket blifvit Lidners form. Då sådant likväl varit en högst förklarlig verkan på den I store skalden ifrån Gustaf II:s omgifvande tideIhvart, är det visst att sörja öfver, men icke att undra på; tvärtom hafva vi skäl till stolthet och glädje öfver så mycken ren poesi, som här ändock, alla fjettrar oaktade, förmått framstå till lif. Vi hinna icke i dag gifva en närmare utveckling al den Lidnerska nationaltragedien, som i vi dessutom hoppas vara förut bekant för de fleiste af våra läsare. Om huru den blifvit napterady i för teatern, skola vi kanske framdeles räga mera. Stycket, för att tillfredsställa den dramatiska enheten, och för att framställa konung Eriks missöde till alla sina förfärliga drag samladt likasom ii en enda brännpunkt, har gifvit Historien svåra I sår, det ser man, och man förlåter det kanske af gammal vana vid poetiska anakronismer. Säkert jär likväl, att pjesen sjelf bärpå lidit; och verkan försvagas desto mer, som dessa händelser ur S venska Historien ligaa för mycket i det ailom bekanta, att icke hvarje åskådare drager sin fantasi tillbaka vid den kylande anblicken af så många alltför notoriska lögner. Prins Johan och bans bandtlangare framstå härigenom visserligen i den ytterst förhatliga dager, som Lidner af så fullt hjerta unnat honom och den vi svenskar, i allmänhet, för hvilke denne Joban just aldrig varit synnerligen kär, också på det hela icke missunna honom; men det obegripliga, som skadar pjesen — emedan det osannolika deruti icke tillhör området af det fantastiskt fria, utan angår ett rent prosaiskt, politiskt motiv — är, huru en prins Johan, så midt inför sin publik, sina ständer, naket afslöjad såsom egentliga inre driffjedren till Sture-morden och upphofsman till sin konungslige broders död, likväl kan hyllas till detta fria, stolta folks beherrskare, och det i samma stund, som han med ytterlig fezhet och otack inför allas å åsyn låter sitt egettrogna verktyg, Gustaf Stenbock, gå sin säkra uppoffring till mötes. Han, och alla andre med honom, hör tåligt på prins Carls oerhörda tillmälen; de tyckas just ingenting bekomma Johan, och han: gör rätt, ty han blir kung lika bra. Skildringen af Erik, blandningen af högsinthet och misstänksamhet, öfvergången från ädelmod till grymhet, till vansinne, är mästerlig. Drottning Catharina framstår ganska obetydlig: Skälet är, att då hennes glanspunkt iden sanna historien består i hennes trogna, mångåriga samlif med sin Erik i fångenskapen, men hela denna fångenskap i pjesen blifvit till intet, enär konung Erik här dricker sitt gift på sjeltva dagen af Sturarnes mördande, så har också Catharina icke kunnat få på sin dramatiska lott, hvad bon har i verkligheten. Den unga Sturens bild är den mest fulländade. Märta Lejonhufvud — lejoninnan, som ryter, — har af skalden blifvit prononcerad på ett sådant. sätt, att,, om Lidners namn tillhörde vår tid, skulle ban dömas till den nyfranska skolans mest, excentriskt-romantiska Hoffmanno-diaboliska författare; ty vi tro ej, att man skall kunna uppleta minga uttryck ur Victor Hugo, Eugene Sue eller -Souli, som i förfärlighet öfvergå Märtas här. Fru Torsslow, som spelade hennes parti med elt ,mästerligt ursinne, skördade det högljuddaste bifall ifrån publikens sida. Att recett-tagaren, Hr Torsslow, gjorde sin sak väl, falJer af sig sjelf: att bans figur icke kunde motsvara Erik XIV:s, hvilken man olyckligtvis sett på alltför många taflor, blir icke den utmärkte skådespelarens fel. Prinsarne Johan och Carl utgjordes af herrarne Malmström och Malmgren. Hr Stjernström var en ypperlig, ung Nils Sture: något för häftig i rörelserna, fram och tillbaka; men han hade ockssina skäl. M:lie Widerberg, såsom prinsessan Sofia, tycktes denna qväll icke vara vid synnerlig lycka. M:lle Laurent, såsom drottning Catharina, kom in och gick ut, såsom hon borde. Hr Zelterholm sade Göran Perssons alexandriner med god accent; men kunde ej af denna roll göra mycket, då Lidner sjelf icke stort mera begagnat honom än till mannekin för några politiska reflexioner. Hr Hyckert, såsom Gustaf Olofsson Stenbock, hade mera affärer att sköta, och gjorde dem riktigt. Rikels Ständer voro under all kritik. En tvåaktskomedi, hemtad från franskt original och benämnd Örfilarne, visade sig som efterpjes. Stycket roade allmänheten ganska mycket; och vi skola kanhända en annan gång dertill återkomma. ERAN EIN YNESENETIIRS TE NTEDE Serene nana HURU DET VILL SYNAS, I SVENSKA BIET. Huru bedröflig st det verkligen måtte stå till på de orter eller i de kretsar, som Sv. Biet anses representera, visar sig vid sina tillfällen. Så har Biet för i tisdags infört en insänd uppsats, un