hörda. Seralimerlasarettet ar en oHlentlg Inrattning af den största vigt för alla de olycklige, som behöfva anlita dess hjelp; staten har dertill gifvit en betydlig andel, och det är således maktpåliggande för det allmänna att kunna tillse, det en sådan inrättnings tillgångar blifva väl vårdade, hvilket upplyses af sättet huru de förräntas. Men äfven en mängd menniskoälskande enskilde personer hafva dertili testamenterat stora summor. I hvar och en förnuftig menniskas ögon borde det väl då, för en regering, som hyser någon verkliz omvårdnadom god förvaltning och stränga kontroller, här synas dubbelt angeläget, att förvaltningen blefve så offentlig och underkastad en så noga granskning som möjligt. Om de aflidne gifvarne ännu kunde lemna sin röst i denna frågas, så är det ingen tvifvel, att de bäri skulle instämma, och det är mycken fara värdtl, att det motsatta förfarandet skall afskräcka från ytterligare donationer. Vid sådant förhållande gränsar det snart sagdt till det fabelaktiga, att man till stöd för afslaget använder det skälet, att en del af gåfvorna bestå af enskilda donationer, och man skulle ännu vid läsningen at justitieministerns ezet svar vara böjd att gnugga sig i ögonen och tvifla om man såge rätt, i fall kalendern icke uppiyste, att ledamöterne i lasarettsdirektionen, på hvars tillstyrkan afslaget gifvits, äro deras excellenser, grefvarne Rosenblad och Brahe, dess2 store män, hvilka vårt land har att tacka för så mycset annat. Det kan väl antagas att saken egentligen af Deras Excellenser drifves som en ambitionsfråga, hufvudsakligen härledd från deras kända och invetererade jalusi mot Ständerna och dessas kontrolleringsrättigheter; men de goda Herrarne hafva icke besinnat, att väl mycket kan förloras, men intet vinnas genora deras trångsinta åsigt. Den första förlusten är den, som redan inträffat, att en del af allmänheten alldeles icke tror, att det är blott och bart för principens skull — hvilken för öfrigt redan i sig sjelf är bakvänd — som man handlar på det viset, utan att det måtte vara något sjukt eller svagt med en del af säkerheterna; och om nu denna tro är obehörig, så är det klart att vederbörande hafva att skylla sig sjelfva. Den andra ha vi redan förut angifvit, att det afskräcker eller åtminstone ej uppmuntrar till framtida donationer. Den tredje och värsta är att det möjligen —I. och med stort skäl —, kunde falla rikets Ständer. in att vid nästa riksdag draga in statsanslaget,. till dess behörig kontroll varder medgifven. De-! ras Förträffligheter hade då på sitt samvete, att del, genom sin ovilja mot offentligheten hade beröf-l. vat en Darmbertighets-inrättning en del af dessj, understöd. Man undrar i alla fall ej stort på Excellenser-l1 na Rosenblad och Brahe, men desto mer på del öfrige i Lasarettets styrelse deltagande personer, som-i inrättningens eget intresse bordt handla annorlunda, samt på regeringen, som aktat bemälde herrars argumenter högre än de för hvar man. giltiga, hvilka ligga till grund för revisorernes begäran. t Skriftvexlingen lyder som följer: Till Hans Exellens Hr Justitie-Statsministern. Ri-; kets ständers nu församlade revisorer hafva, bland an-, dre räkenskaper, fått i gransknings ändamål emottaga Kongl. Lazaretts-Girektionens redogörelser för åren 4840 och 14844. Deraf inhämtas, att ett kapital af omkrirg 274,000 R:r utgör fonden för Kongl. Serafimer-lazarettet och att denna befinnes emot ränta utJånad till åtskillige personer; — och som, enligt Instruktionen d. 47 April 4841, revisorerna skola gran-. ska säkerhets-handluingarne för de revisionen före-, lagde räkenskaper, samt någon tiliförlitlig kännedom j om en Inrättnings-ställning, utan en inventering af lå-t. neakterne ej kan erhållas; så och då ifrågavarande! fond, ehuru till stor del uppkommen genom enskildes ;: donationer, nu mera likväl utgör grunden för en l fnrältning som blifvit af så stor. vigt för det alla my JA gmänna, ait en rubbning derutinnan, genom en tänkbar och möjlig mindre säkerhet, skulle åstadkomma , för hela staten känbar förlust, samt härtill kommer, , att det äfven för gifvarne bör vara af vigt att säker j j heten tryggas genom all den noggranna granskning, som efter statsförfattningen är möjlig, — hvarigenom : eck förebyggas alla möjliga enledningar till misstankar om förvaltningen, — bafva revisorerne med underdånig tillförsigt hoppats, att Kongl. Maj:t icke skall j vägra hådigt bifall till den begäran, jag, enligt revi-j. sorernes beslut, nu får äran hos Hans Exellens fram-. ställa, nemi. att Kongl. Lazaretts-direktionen må undfå nådig befallning att, för inventering af Rikets stän-. ders revisorer, hålla tillgänglige säkerhetshandlingarne för alla Serafimer-lazarettets tillgångar. Stockholm d. 21 Okt. 1843. H. Hamilton. M A. v. Kock.n Regeringen har härpå svarat: Till Ordföranden hos Rikets ständers revisorer, Hr kammarherren feiherre BH. Hamilton. I anledning af. Hr friterrens och kammarherrens skrifvelse d. 21 sist-1 lidne Okt., med begäran att genom min åtgärd måttel utverkas Kongl. Maj:ts nådiga befallning till direktio-l. nen öfver Serafimer-lazarettet att, för inventerieg hålla revisorerne tillhanda säkerhets-handlingarne för alla Serafimer-lazarettets tillgångar, har Kongl. Maj:t, vidj: underdånig anmälan af detta ärende d. 4 i denna månad, behagat i nåder förkiara, att då Serafimer-lazarettet af stats-medel åtnjuter endast ett ringa belopp, som icke ens motsvarar inrättningens årliga utgifter, och Lazarettets fordringar uppkommit genom frivilliga gåfvor, som ulgöra dess enskilda tillhörighet, hvars förvältning icke, enligt revisorernes instruktion, : är föremål för deras granskning, ansåg Kongl. Maj:t, ess d. 30 Okt. 18414, uti j öfverensstämmelse med d 5 enahanda fråga fattade nådiga beslut, Lazaretts-direktionen icke kunna anbefallas de begärda säkerhetshandiingarne för det uppgifna ändamålet utlemna; hvarom jag bärmed får Hr friherren och kammarherAtAnAti I åa är AT... JO MA