Aftonbladet – 28 november 1843, sida 1

— Er graf är skön, sade ban. Det är på denna soffa, bland dessa vällukter, som vi skola uppböra att andas! Hvem skulle icke afundas vårt öde? — Ja, döden är för oss lifvet! Och likväl... vi äro unga, vi hafva en lysande framtid, allt detta tillhör oss ännu; men allt detta, utan kärlek, är endast smärtsamma gåfvor. Kom hit, min älskade! för att fira våra sista timmar, skall jag söka rätt på någon sublim sång. Hon satte sig vid pianot och började med en skön, klangfull röst duetten ur la Favorite. Victor svarade. Aldrig hade detta stycke blifvit sjunget med mera hänförande expression. Själens rörelser äro tusen gånger mäktigare, sublimare, än alla materiella känslor. Det är icke alla gifvet, latt fatta dem, men då man har känt dem, saknar man dem utan uppehåll. I Så förflöt en timma. Domningen började låta känna sig. Begge, upptagne af hvarandras lidan: den, glömde sitt eget. — Hur mår du Leopoldine? frågade Victor. — Bra, bra, och söföned begynner infinna sig Den olyckliga kände i sina ådror en brännande feber. — Och du, hur känner du dig sjelf? frågade hor efter ett 5gonblick. ; — O jag, jag ser på dig, J2g känner dig nära mig sjelf och det fattas mig intet: De tego någon stund. Dvalan kändes redan. — Vet du hvad jag i detta ögonblick ser, min l vän? sade Victor. Jag ser som i en hägring de Isköna dalarna i min födelsebygd, denna ruin, der lvi sågo hvarandra ensamma för första gången, Idenna källa, som tillhör dig, och der vi först