tryckt, nästan döende. Denna kraftfulla natur böjdes under förtviflans tyngd. Hon stred icke, hon hade gifvit opp platsen. — Nå väl, Victor, börjar ni förstå att vi äro skiljda från hvarandra, att vi aldrig skola återse hvarandra? Tror ni att ni lätt skall trösta er? Skall ni kunna lefva utan mig? — Tala icke så, Leopoldine, ni dödar mig Under dessa dagar bar jag icke tänkt på någonting annat. Jag känner att den befallande nöd vändigheten förkrossar oss, jag vet att jag bör å ert lugn uppoffra hvad ni offrat åt mitt, och lik: väl kan jag ieke tänka derpå utan att darra i all: mina lemmar: det är som slete man hjertat w bröstet på mig. Endast i dag känner jag makter af min kärlek. — 0, ja! vi älskade hvarandra mycket; de var paradiset på jorden. Vi hade endast samm: tanka, endast samma hjerta, samma begär. Mi måste vi bryta allt. Verlden vill så! — Om ni tillåtit det, min älskade, om ni ick återgifvit mig mitt ord, skulle vi afskakat os detta förhatliga ok, vi skulle i dag vara i skyd emot allt, förenade för alltid i någon enslig fri stad långt härifrån. oe : — Ja, jag vet det. Ni skalle öfverge ert land er familj, vi skulle sänka förtviflan i deras bjer tan som älska oss, och Vi skulle fly tillsamman: Det var en skön dröm, Men Omöjlig att verklig göra. Jag känner er, Victor: samvetsqvalen skull dödat er; bilden af er tröstlösa maka, edra för gråtna barn, eder af sorgens tyngd böjda fade skulle för alltid förfölja er. Ni skulle väl ick tala om det för mig, men jag skulle gissa det