Aftonbladet – 25 november 1843, sida 1

AS — En seen! O, nej Victor! Jag har hittills pinat mig, jag har försökt dölja till och med för er min smärta, och om icke en tvingande nödvändighet förmådde mig, skulle jag tiga ännu. Ni ser hvad som har händt, min fru; ni ser att jag räddat er; utan mig hade det varit förbi med er framtid, med min mans lif; är ni ingenting skyldig för detta? — Jag känner allt hvad erkänslan ... — Det är icke mig ni bör visa erkänsla, det är åt grefvinnan Cerzolles. Hon var hos mig då ni kom, Hon har användt hela sin öfvertalningsförmåga för att lugna det rättvisa missnöje, som detta ert handlingssätt väckt hos mig. Det var ändtligen hon, som då hon märkte herr de Vilmorin stiga ur vagnen, insåg hela den fara ni löpte och bestämde mig att rädda er, för att rädda min man. Jag sjelf hade visst inte tänkt derpå. — Eugenie, ni plågar er mycket ... Vore:cdet då inte bättre att vi skiljdes åt? ... Sednare ... — Nej, Vielor! jag har: beslutat att tala och jag skall tala. Ni ser, min fru, huru sakerna stå. Ni ser, att den minsta omständighet kan föra er man till en upptäckt ... Har ni noga betänkt följderna . . — Nå väll jag blir förlorad! Hvad gör det? — Ni blir förlorad! Och han, Victor? Hvad blir ans lott? Ni känner markisen ... hans oböjliga sarakter skall icke förlåta något ... han skall utmana älskaren och en af dem måste dö! Vågar Nj välja, min fra? Vik ni inför Gud och menniskor belasta er med er mans mord, er man, mot hvilken ni icke har den ringaste förebråelse tt göra, eller med en familjfaders, som för er ippoffrat allt, ända till sin heder? —