Aftonbladet – 24 november 1843, sida 3

vänn och tro honom vara lite granna betre en d andra venerna, du får kala dem hva du vil, iag ve vad jag vil kalla dem före. Nu finer jag att han al deles icke är vad iag trede honom vara, att den venn skap jag skjenkt honom är utbrend ända till fallaska som stundom af andrägtens letta flekt drifves som landsflygtig j min krop? och försäter mig offer för kensla j största orro, ia! stundom till och med i hef. tigaste gråt. Han har visat sig sådan han cr det vi sega utan den vitmålade slöja han annars hängt öfvej sig, den iag stackars toka kallat enfald, godhet kanhända efven oskuld. af D... får du veta vad jag ej kan sega dig, hon är min förtrogna. Tenk dig min svåra belägenhet min besta A då jag ej våga yppa något för K. utan nödgas bära så mycken plåga innom mje, var du öfvertygad om att om han nu bar sig åt aldrig så, blir det inte mer som förr. jag trodde man skule kunna lika förtroligt och anspråkslöst leka och umgås med en gåse som med en flika; men deri blef jag plumt bedragen. Största harmen är all iag ej kan låta bli förarga mig pån, jag torde ei behöfva nämna att venskapslågan som var utbrend ej var vad en egenker gose kunde kalla kerlekens nej? goda A ej en gäng helften af hvad jag egnat dig svik mjg ej utan låt mig ega en förtrogen i dig om du bedrager mig då står jag ensammen och kommer alldrig ur fleken mer at tro någon menniska vara Redlig imot mjg. lef vel goda A skrif till mig vid tilfäle och tro ej at jag sörger nej? vist icke jag är ej en gång riktig ond, men jag är i högsta grad förvånad öfver allt som är öfverståndet, börjar jag länka på det, kommer jag i labyriter af virflar och Lvifvel om allt skall kuna godtgörra och bli som för, men jag kan ej redda någon tanke utan slutet Blir utt jag öfverlemnar alt åt sit öde och går till mig jelf, så går jag efven nu och går derföre och legger njg, rolig god natt söta du sof gott och dröm om lin altid tillgifne venn C.n