Aftonbladet – 23 november 1843, sida 3

(Införes på begäran.) VID HOFINTENDENTEN LARS HJORTSBERGS DÖD. (Med anledning af den nyligen firade minnesfesten.) Vet, dikten är icke, som b!ommornas doft, Som färgade bågen i skyar: Det sköna du bildar, är mera än stoft Och åldern dess anlet förnyar. Det sköna är evigt; med fiken håg Vi fiska dess guldsand ur tidens våg. TEGNER. Se Svea, fästande en tankfull sorgens blick Vid horisontens rund, klädd uti purpurlågor; Den blicken forska tycks i tidens dunkla vågor, Och göra ödet en af dessa ömma frågor, Som ifrån djupet af dess modershjerta gick. Den sista stjernan i ett snillets solsystem, Som Gustafs sjelf en gång framkallade och tände, Hvars sol hans ande var, som sig kring axeln vände — Sin sista stråle nu utöfver vestern sände, Och återsväfvade till alla strålars hem. Du äfven borta är, o vördade relik, Ifrån det tidehvarf, som konstens häfder gömma. Så suckar Svears mor, i det hon synes drömma Med saknad om en tid, som mammons trälar dömma, Qkunnige, att den på mer än guld var rik. Skall, frågar hennes blick, den stjerna än gå opp På konstens firmament, och nytänd åter tjusa Ofödda stägters tal, och sprida då sin ljusa I honom släckta glans; med sniilets nektar rusa Ett fjerran kommande, nu anadt af milt hopp? Nej, fåfängt! Du skall qvar i minnets stjernkrans stå Den ende, såsom du det var i höga Norden; Den ende alltid skall dig nämna fosterjorden, Stolt, att hon utaf dig så blifvit kallad vorden; Thalias pilgrimer till grafvens kulle gå. Till grafven? Gömmer den då icke stoftet blott Af den odödlige, som j med oss begråten? Till azurn blicken upp, och söken höga stråten På andra sidan om den lysande förlåten; Der återfinnen j förklarad Mimens drott. Skönt var hans flydda lif — ej blott ett återsken Af Herrskarns gunst i silt och konstens vida rike: Sjelf framstod han deri, gigantisk, utan like, Följd af den hyllning, som i döden icke svike, En konung i hvart bröst, der känslans smak var ren. Skönt var hans flydda lif — men lika sköa hans död! Lik solens bana, när den emot qvätlen skrider, Med afskedsblicken dock ännu sin glädje sprider, Fast vemod hviskar tyst, att denna dag, som lider, För evigheters rymd oss sitt farväl nu bjöd. I lagrars skugga flöt hans lefnads ljusa flod — Ej i de blodigas, de tårbestänktas lunder — Bland löjen skar han dem, de oförgätna stunder, Då konstens genius, på vingen af sekunder, Åt honom reste dock en evig minnesstod. Och döden, målad blott af bleknad fruktans hand, En spöklik fasans syn, som offrets hjertbiod isar, För honom endast sig en vänlig engel visar, Då han bland Floras barn naturens under prisar, Sen, glad, som sommarns gud, han lemnat Birgers strand. Vid barns och makas blick, den han besvarar än, Fast denna mun är stum, som halfva seklet väckte Till allvar eller fröjd, sin fackla lifvet släckte, Och mot välsignelsen han knäppta händer sträckte, Nedkallad till hans bädd utaf en dyrbar vän. Och se! En himmelsk glans förklarar dessa drag, Ty engeln nära är, som löser jordens gåta; Du ser de älskade ej mer, som kring dig grita, Din själ sin vinge lyft; att bojorna förläta, Och smärtan hemtar upp ditt sista andedrag. Då — hvilken syn! — den suck som slutar dina dar, När hjertats pendel står och du din hjessa böjde, En stråle lik, ännu på dina läppar dröjde, Som skymtar derifrån och sig mot himlen höjd: — Och nästa ögonblick du i dess hemland var. Men lutad mot din grift står Syeas sångmö qvar, Och saknaden som ber, och kärlek som dig följer, Och torfvan blomsterströr, som jordens lån blott höljer, När minnet utaf dig ej tidhvarfs slöja döljer, Odödligheten tog ditt namn i sitt förvar. En stämma, mera hör d, än denna lyras ljud, Din storhet qväda må, din ära oss förkunna; Men sjelfva sippan dock en plats bland mullen unna, Der fosterlandets gärd sig helgar den försvunna, Den aldrig glömda tid, tå du gaf nöjet bud. D. D.