Aftonbladet – 22 november 1843, sida 3

följ mig till mitt rum. Tidigt i morgon skol våra små vara här; ack om dåu visste, buru myc ket jag längtar att lömfamna dem! — Hura länge har du varit skiljd ifrån dem — I två hela månader. Frude Cerzoles ha fört mig tili Paris, för all bilda mig; du bord ej bebölva blygas för mig. — Jag känner mig stolt öfver dig, min älskad Eugenie; ty du är den, som mest af Ag förtje nar beundran. Tror du väl, att jag ej Sv ko tu sen gånger sörjt öfver din frånvaro! Ack, jag bar lidit grymt genom vår skiljsmessa, men ja rådde mig icke mera sjelf. — Jag skali blifva lycklig, Victor, om du äl det. Blif icke förvirrad. I morgon skola vi ta las vid, eller en annan dag, då du har tid; i af ion förmår jag icke mer. Så snart hennes man lemnat henne ensam, föl Eugenie på knä och bad till Gud. Bönen kom mer oss alltid till bjelp i vigtiga stunder af lif vet. Gud ensam är starkare än smärtan! Dagen derpå anlände barnen. Victor emottio dem som en bimmelens välgerning. Hen öfver höljde dem med kyssar och smekningar. Euge nie, tacksam mot Försynen för denna oväntad förening, vågade ej begära mer. Alla glömde de förflutna och kände sig lycklige att vara tillsam mans, då man i detsamma aflemnade ett bref ti) hr de Laliere. Han bleknade när ban kände ige; stilen. — Vi lemna dig nu, återtog hanshustru. Ja går att inqvartera vår lilla familj; i väntan på at vi få bebo en större våning, skola vi finna os väl nog hör. : Hon gaf honom en bjertlig afskedsvink och gicl ut med sina barn, i det hon aftorkade en tår då ingen kunde se det. Victor kände sig vara den olyckligaste på jor den, ställd emellan två hängifna varelser, om hvil