Aftonbladet – 22 november 1843, sida 3

— Hvar är din mor, Eugene? frågade han. — Åh, mamma bar hållit på ända sen i morse att laga till en kammare åt oss bredvid hennes egen, och hön säger att pappa inte skallmärka att vi ä här, då han inte vill eller då ban håller på att arbeta. — Alltid densamma, tänkte Victor. OQO min Gud! hvarför har Jag varit så otacksam! Så snart Eugenie märkte sin msn, gick hon emot honom med en leende mine. — Jag har träffat fru de Cerzoles, Victor, sade hon. Jag har berättat henne hur god du varit mot mig och hon är förtjust. Hon önskar införa mig i några salonger; bon påstår att det är nödvändigt för dig. Jag måste derföre göra något dertill; ifall du inte har något deremot, skall jag först gå och söka några bekanta, fru SArmilly, fru de Vilmorin. . Eugenie darrade lindrigt då bon yttrade detta. Men, beherrskande sig sielf qväfde hon snart sin rörelse till dess Victor, hvars bjerta var brutet afvett så stort ädelmod, tryckte henne i sina armar och utgöt tårar. oo Förlåt! förlåt! jag är Gig ovärdig, utropade han. oo— Hvarför det, min vän? frågade bon. Tror du väl att jag byser något groll? Jag är ju hos dig, jag bår ingen rätt att beklaga mig. Denna lilla scen lugnade begge. VWictor insåg till hvad grad han kunde räkna på sin hustrus öfverseende, och hon gissade att på botten af hans bjerta ännu fanns Mycken ömhet för henne. Också skickade 6on sitt kort till markisinnan, såsom hon gifvit honom tillkänna. Detta berättigade dem att hels, på hvarandra då de träffades och befriade hr de Laliere ur en falsk position. Ar R (Forts. följer.)