Aftonbladet – 22 november 1843, sida 3

kas ömhet han var öfvertygad. Skyldig den ena all möjlig aktning, emedan hon var moder åt hans barn, emedan hon bar hans namn; och imedlertid af hedern fästad vid den andra, som för honom försakade allt, som för hans skull äfventyrade att störta sig i verldens, sin familjs och sin mans ögon, hade han icke mod att uppoffra den ena för den andra och ännu mindre att förblifva uti denna falska position, hvart ögonblick I plågad af samvetsqval eller fruktan. Han vågade icke öppna Leopoldines href, ty han gissade på; förhand dess innehåll. Oaktadt alla sina bemödanden hade det ej Ivckats honom att sedermera träffa henne om natten på balen. Han visste att hon var sjuk, förtviflad; han trodde att hon skulle mista förståndet, då hon hotades af så många faror. Denna biljett, hvilken han ändtligen beslöt att låsa, var emot hans förväntan lugn, undergifven. Fru de Vilmorin kände lika väl som han nödvän-. dighetens fordringar, bad honom endast besöka henne, för att af honom erfara sitt öde. Om hon måste förlora bonom, borde han mildra detta förfärliga slag genom sin närvaro, hon väntade hopom och hon led; detta var allt. Vietor skyndade till henne; han glömde hela veriden vid föreställningen om hennes sorg. Då hona mottog honom var hon ensam, blek, afmsttad; Vid hans åsyn utsträckte hon sina armar emot honom och kände sig illamående. — Frukta intet, utropade han, frukta intet; vi skola icke skiljas. Då hr de Laligre vid middagen hemkom, fann han sin son, som lekte i matsalen. Go ssens friska och sköna änsigte slog an på hans själ; ban fattade nu Tfaderskänslan, och denna så naturliga känsla skulle trösta honom öfver det förflutna så väl som öfver allt hvad ban blottställde sig att äpnu förlora. dö