Aftonbladet – 22 november 1843, sida 2

RR star svag eller trött. En lindrig ryckning på axlarne förrådde emellanåt hennes otålighet. Omsider stannade en vagn, det ringde i klockan, man kände igen Vietors röst och han inträdde i rummet. Fru de Cerzoles steg upp, då bon fick se honom ; Eugenie hade icke styrka att resa sig upp. — Se här, min bästa vicomte, har ni er hustru; jag ville sjelf föra heane till er; och nu, då jag lemnat henne i edra händer, kan jag lugn bese mig hem. Var öfvertygad, tillade hon, i det hon räckte honom sin hand, att det är den största tjenst jag kunnat göra er; när ni väl besinnat er, skall ni tacka mig derför. Derpå omfamnade hon Eugenie, som var nästan utan känsla; och åtföljd a Vietor, som genom lifliga vördnadsbetygelser sökte dölja sin förlägenhet och sin vrede, gick hon ut ur rummet. Då de Laliere åter inträdde i kammaren, der hans hustru befann sig, ställde han sig att betrakta henne en lång stund, innan han yttrade något. — Nåväl, min fru, ni är nu bos mig; Di hal kommit objuden, utan att veta, om jag kunde ha den äran all ta emot er Ni bar försatt mig i en ganska egen position, jag blir nu ett åtlöje för hela Paris. I sanning, fru de Cerzoles missbrukar nog mycket sin höga ålder för att pålägga oss lagar; ty jog känner er, min ru: ni bede icke infunnit er på balen, om icke hon hade äggat er dertill. Om Jag icke varit skyldig aktning åt min person, så vet jag ieke hvad jag hade sagt henne; och hör, nu nyss skulle jag --oo Hör mig ett ögonblick, Vietor. :Anklaga icke. fru de Cerzoles, anklaga icke mig innan ni höttömig. Jag är okunnig om hvad ni här före