Aftonbladet – 22 november 1843, sida 2

— Jag gör er sällskap. — Nå, Gud beskydde mig! vi äro redan framme. . Gretvinnan gaf befallning, att man skulle köra in på gården, oaktadt den sena timman; hon skickade. sin lakej förut och stödde Eugenie, som knappt kunde hålla sig uppe. — Se så: mod bara! Jag tror att jag är starkare än ni; vid min ålder måste jag stödja er. Man hade ringt vid dörren till viecomtens rum; en halft sofvande kammartjenare kom och öppnade, och syntes förvånad öfver ett besök på en så ovanlig timma. — Hör på, min vän, sade grefvinnan, det här är vicomtesse de Laligre, anmäl oss för vicomten. — Herr vicomten har ännu icke kommit hem, min fru. — Då vänta vi tills han kommer. Betjenten lyste dem. — Herr de Laliere räknade icke på att så snart få träffa sin fru, hon ämnade honom en surprise; det är mycket möjligt att vicomten ej var beredd ett ta emot henne. Lakejen bugate sig och gick ut. — Hvad skall han väl säga, tönkte Eugenie, i det hon skådade omkring sig. Hvilka präktiga möbler och hvilka minnen af en annan! tillade hon vid åsynen af en mängd småsaker, hvilkas ursprung hennes qvinliga instinkt upptäckte för henne. — Här fordras kallblodighet, min bästa vän. Besinna att ni är här i utönivgen al edra rättigheter, och att ni försvarar den heligaste sak. Gud och hederliga menniskor skola beskydda er. De iakttogo begee tystnad en hel halftiv Oaktadt sin höga ålder var grefvinnanÅRx A Fen!