Aftonbladet – 22 november 1843, sida 1

så högt som möjligt. De skola nu komma att vistas tillsammans i Paris; fru de Lalitres helsotillstånd har någon tid hållit dem aflägenade från hvarandra. Hon mår nu fullkomligt väl, och hädanefter skola de icke lemna hvarandra. Var det icke en ypperlig ide att låta dem så här träffas på balen? Jag har riktigt gjort mig en högtid deraf. Se bara så lyckliga de äro! Eugenie var också verkligen lycklig; hvad bennes man angår, led han grymt på allt vis. Icke dess mindre var det honom omöjligt att ett enda ögonblick undandraga sig den plågande grefvinnan; hon iemnade honom icke och tillade, att för att riktigt njuta af en så skön dag, skulle hon stanna qvar ända till balen var slut. På det högsta oroad, vågade icke Leopoldine under tiden lemna sin plats. Hon väntade otåligt på Victor, som icke återkom, och hans förlängda frånvaro ökade derna ovisshet. Till slut kom, af. en händelse, densamme, som omtalat Eugenies närvaro, . o— Hvar har herr de Laliere tagit vägen? frågade hon, utan att längre kunna motstå sin otålighet. — Han är i sjunde himmeln, min fru; jag ville just ni skulle se hur han föres omkring med sin fru och visas liksom den fete oxen, af grefvinnan Cerzoles. — Med sin fru! — Med sin fru, som, på min äro, är alltför behaglig. Det är en lycklig klippare. Känner ni inte hans hustru? — Jo ... visserligen ... jag har sett henne i Poitou ... det är en bondliålla, mycket fadd och mycket mnarraktig.