Aftonbladet – 21 november 1843, sida 2

MUSIK. Grand Qualuor pour Piano, Violon, Alto et Violoncelle, compose et dedie a ses amis E. Schlegel, Ayrell, Gillberg et Moberger par IL van Boom. op. 6. Leipsic, Breitkopf et Haertel. — Pr. 2 Thlr 45 Nygr. Redan en längre tid har vår bildande konst lyckats göra sig känd äfven i utlandet, och månget svenskt konstnärsnamn nämnes med aktning i hela den bildade verlden. Hvad vår poesi beträffar, så har den i detta afseende åtminstone gjort en rätt lofvande början — i synnerhet genom våra vittra damer, för hvilka Frithiofs skald halt den artigheten att bana vägen; deremot har den fosterländska tonkonstens gudinna ingen sådan heros att uppvisa, hvarföre hon ock fått stanna hemma, under det att hennes medsystrar förlustade sig i södrens lagerlundar. — Imedlertid har i sednare tider en och annan inhemsk tonsättare gjort åtskilliga försök att utvidga sin verkningskrets, af hvilka några slagit ganska väl ut. Bland de mera lyckade företeelserna i detta afseende kan man (så framt Hr v. Booina tillåter oss anse honom såsom tillhörande Sverige) utan tvifvel äfven räkna ifrågavarande arbete, hvars redbarhet bör försäkra det om ett vänligt emottazande, hvarhelst det vinner inträde. Denna koroposition andas lefnadslust och ungdomlig friskhet, mildrad genom ett visst elexant behag. Fantasiens högre flygt, som ömsom försätter 0ss till de ossianske hjeliarnes romantiskt vilda bemiand, ömsom för våra blickar framtrollar en indisk natt med hela dess magiska behag — den djupa brinnande känsla, för hvilkens utfgjutelser tonformen endast är ett tillfälligt medium — detta finner man visserligen icke här. Författaren visar sig här blott såsom musikus, men som en solid, gedigen musikus, och har han än icke nedlagt någon högre poesi i sitt verk, så bar han åtminstone ej anställt denna fruktlösa parforcejagt derefter, på hvilken många bland nutidens tonsättare äro så begifne, och hvilkas beteenden härvid stundom väcka tvifvel, buruvida alla skrufvar hos dem äro i fullständigt skick. Hr v. Boom vet hvad han vill och hvad han förmår, och sålunda är hans verk i hermoni med sig sjelft, klart och helgjutet Vi öfvergå nu till en granskning af arbetets särskilda delar, hvilken imedlertid blir något knapphändig, emedan vi ej hafva något partitur till ledning för vårt omdöme, och således hufvudsakligen måste grunda det på de iakttagelser vi gjort vid afhörandet af verket. Första allegrot är baseradt på två eleganta och behagliga, ehuru ej serdeles origmetia motiver, hvilka äro utförde med mycken bålining och konseqvens. Det är i synnerhet i närvarande tid, som dessa egenskaper äro alt värdera, då formlösbet och abruption alltför ofta gälla som surrogater för genialitet, och man bör hålla förf. räkning för, att han försmått att betjena sig af sådane konstgrepp. Deremot synes oss stråkinstrumenternas behandling i detta allegro ej vara nog sjelfständig. Oaktadt de äro flitigt använde, bero de dock för mycket af pianot, den imiterande formen är nog sällan anbragt, hvartll ock NS