Aftonbladet – 16 november 1843, sida 2

——rJ—u——Aee——— ej kunde åö, uppfyllde alla närliggande skogar med sin klagan och sina suckar. Det var då hon blef ryktbar genom sina skrik; hon förnyade dem hvarenda gång någon Lusignan skulle dö bort. Nu har familjen slocknat ut... Hon gråter ölver de allmänna olyckorna och när några olyckshändelser vederfaras orten, säga bönderna: Det var inte underligt, jag hörde Merlusine., — Medgif, min herre, att denna hexa förde elt ganska bedröfligt lif och att det föga lönte mödan alt förskrifva sig till den ende för dylikt. — Hon leiver ännu, efter livad man påstår, hon har åtminstone förvärft odödligheten. — Och för öfrigt. älskade hon väl, den der Melusine? Borde hon icke kastat sitt trollspö och sina kärleksdrycker i ansigtet på Lucifer, då ban föreskref henne valef emellan dem och sin älskare? hvilken uppoffring kunde väl jemföras med en dylik? och hvad skulle väl hela afgrunden i ett sådant fall haft att betyda för mig. Den sköna hänryckta rodnade bögt då hon uttzlade dessa ord och Victor rodnade ännu mer. Han trodde sig röna inflytelsen af en dröm. Denna Qvinna öfvade redan en oemotståndlig makt på hans inbillning.. Hon öppnade honom okända fält, hon visade honom ändlösa perspektiver, i hvilka hans blick förlorade sig. Han svind!ade, liksom hen stått på spetsen af ett högt berg. ka sig på horisonten. de samialet änu flera timvisade prof på ett: lifligt mod, en öfve d sj en allt omfattande inb Hon vidrörde lätt tusen olika föremål efter arandra. Ömsom melankolisk, glad, inspirerad eller naturlig, skulle hon ha besegrat en att märka d mar; Fru ie Vilmo 3