Aftonbladet – 15 november 1843, sida 2

på dagen en mera omsorgsfull coiffure. Hennes juveler röjde den utsöktaste smak. :Detta fruntimmer hade äfven något af detta aristokratiska och parisiska doft, som ingen kan tillegna sig och som af sig sjelf meddelar sig åt hela dess omgifning utan att kunna beskrifvas. Ty, såsom hr Secribt yttrar, dess egentliga behag består i:det oförklarliga. Victor betraktade henne med beundran. Är öppnade hon vårdslöst sin luktflaska, för att in andas vällukten, än aftog hon sig ena haudsker och visade sina sköna fingrar, hvilkas hvithet ännt mera förböjdes af en svartemaljerad ring. Hor tycktes finna sig så väl i sin stora ländstol. Victo och mest Eugenie afundades hennes belåtenbe och hennes älskvärdhet. Hon talade om hvarje handa, hon förstod konsten att ställa några be hagliga ord till hvar och en; de bländades all: deraf. Fru de Laliere kände sm underlägsenhe och led deraf för sin mans skull. Ifrån denn: stund var hennes beslut fattadt; hon föresatte sit att hädanefter bli hemma och ej oftare blottställg sig för smärtsamma jemförelser. Hon förkortade sitt besök så mycket hon kunde, och då hon lemnat Servilliers, utbrast hon i tårar, — Min Gud! hvad fattas dig! utropade Victor. — Ingenting, svarade hon; hettan qväfver mig och Jag har fått en stark hufvudvärk. Jag passar icke för större sällskaper, och jag vill icke mer bivista sådana. — Det är visst och sannt, Min vän, sade grefve de TLaliere, alt du såg lyckligare ut vid Marle Men du gör mycket orätt; vid din ålder bör man icke lefva i enslighet. Hvem skall väl bilda ding