Aftonbladet – 14 november 1843, sida 3

igen råka vilse; man finner icke öfverallt en så dan gästfrihet, som hos er. Jag går att taga pi mig mina egna kläder, som nu torkat, och vi bege oss af. Enugenie hade förhållit sig alldeles passiv under hela denna scen; hon inskränkte sig till iakttagande af husmodrens stränga pligter och instämde endast med en åtbörd i hvad hennes man yttrade. Det var med samma orubbliga lugn hon nu ledsazade fru Vilmorin in i sin kammare och biträdde vid hennes omklädnad. Det fanns mycken blygsamhet i hennes sätt att vara, men det utt ryckte kanske ändå mer en viss fruktan och orolig bäfvan, den hon var långt från att erkänna för sig sjelf. Fru de Vilmorin förekom henne såsom en varelse af sällsam natur; hennes utomordentliga elegans, hennes ytterliga Omsorg äfven i mindre detaljer, på hvilka Eugenie icke ens tänkte: allt detta förvånade henne, likt trollsagor; och hon kunde ej afbålla sig ifrån att sucka, då hon jemnförde sig sjelf med detta sköna och imposanta, förnäma fruntimmer. . — Har ni barn, min fru? sade markisinnan, i den ganska tydliga afsigten att ställa sig in hos henne. — Jag har redan två barn, och .. — Ni är mycket lycklig; jag blir troligtvis aldrig så lycklig. En suck beledsagade detta modfälda uttryck. — Ni måste hoppas på Gud, min fru. Ni är mycket ung och han är så god. Eugenie uttalade dessa ord med en så liflig tillförsigt och hennes ansigte antog ett så englalikt uttryck, att hvad bon yttrat gjorde en stark verkan på den till sin natur känsliga markisinnan. — Hvad ni är lycklig som hyser en så liflig tro! sade hon. Man anmälde nu att hästarna voro sadlade. Sedan fru de Vilmorin tackat sina gäster på del älskvärdaste sätt, hoppade hon upp på sitt rödbruna sto, och, oaktadt mörkret redan inbrutit, lät hon hästen kabriolera kring trappan, skickade