Aftonbladet – 14 november 1843, sida 3

lejna? Norska skepet Ornen (ja tro väl dä sulle va Björnen, fast de ha glömt Bt) hade si ejena flagg på förtuppen å enihetsflagga dar akterut, sum ja vell sa; å ett kongelit ångfarty darte mä mom: Men ynkeliYt va dä i alla fall, te si bevaringa dar ute på slätta: store männeskera stå å bjwa 1te att ty ut stejet i hele timma å inte va go te få fram snösocka, eller kunna skrufva hära ätter .föråningal De store näfva, sum hullet i plojen å ärjekroken i all si da, va inte möet vurnpa te? att tumma bössa, Löjtnanten kunne jana för me stått dar å gapat i hela si ti, utan att ja begrepet grepet ändå — men må tro han inte va ärgsinnter dän dare lelle spolen, fast han va smal i ryggen sum ett hvespaskåft å fin i rösta sum e syrsal Beleringen dro han inte te mä? sabblen på valmarströjera så dä masade ätteret! Män huru han kexade och böstade, så bet dä inte ändå. Nå ja, tänkte ja för me själfver) en får fälla bli sali ändå, lell en inte sulle va go te få i se exesissa; å en får fälle kumma te himmelriket, skönt en inte gulle kunna maskera dit. Att ja va nere å hälsado på våra, dä kan du stö de på Se di är bomör på pojka! lif å lefvanne i hvar den le! va de inte så uppkäftia å krya, lell de hade sunnerskafna häla å va solstekta i Syna sum Jlempebrö? Dar karpade vi bå likt å olikt te sola rann i skeuen, å menneskera droe hem. Dö va helt sent; men flagga satt ännu på kongens borg (e lita stufva på ett berg, sum, kan du me? tro, rätt så ut sum den bufrättsharra I Jönseping ha isia gefurmsknappa). Dä va medt i natta inna dä ble slut på surret, å inna de hade svirat upp tulfskillingen. Inte mer för närvarannes; hälsa känninga dar nere, ja sa la snat grunna på hembållet, å då få vi viddarre talas ve um vänningera. Ajö, käraste bror, förglöm ej att må väl, beder reddeligen å vänneligen nu och alltid. Xx