Aftonbladet – 14 november 1843, sida 2

— Vi äro vana dervid, min fiu, invände gretven. Det är visst och sannt att klostret bar inoenting särdeles lockande, minst första gången man gör dess bekantskap; det borde varit grannt och smyckadt då det emottar sådant frermmande. — Nej, visst icke; dess skönaste prydnad är klostret i och för sig sjelf. Det förekommer mig nu, som om jag vore vid början al en af Radcliffs romaner. — Vi läsa dem också aldrig, min fru; då skulle vi frukta att störas i vår sömn genom drömmar. — Hvad är det som englarna i kapellet bålla i banden? — Några mycket förfärande ord: här sen j eder domare! — Det är ganska sannolikt att benediktinerne begått stora synder, då de ej ville skåda Gud annorlunda än såsom domare. — Jag tror snarare, fru markisinna, att de fruktade för att begå synder. Ovädret stillades imedlertid och de resande tänkte på att åler sitta upp till häst och återvända till Servilliers. — J kommen att erfara olägenheten af ganska dåliga vägar. Vore det icke bäst att stanna qvar här till i morgon? det skulle blifva särdeles angenämt för oss. — Jag tackar tusenfalit, herr grefve; men min mor skulle bli orolig. Icke ens ett bref skulle förmå att ställa henne till freds; vi måste så!edes bege oss hem. Men om pi ville ha den godbeten att förse oss med en ledsagare? — Om ni tillåter, min fru, skall jag sjelf bli er ledsagare, sade Victor blygsamt. — Vid denna tid på dygnet, min herre! Det skulle göra mig Ondt att besvära er och återigen oroa er fru; en af ert folk är oss nog. — Jag känner trokten bättre än någon, min fru; och Jag är mycket van att vandra ute nattetid; det skall visst icke oroa min hustru. — Då Ni är så god, min herre, att vilja följa Oss, så anta vi tillbudet. Jag medger visst att jag då blir mera lugn. Jag vill icke gerna åter