Aftonbladet – 13 november 1843, sida 1

blifva, hård, sjelfvisk, grym; eller också bibehåller han ännu en skugga af poesi, som uppväckes vid åsynen af en ädel blomstrande och ärbar kärlek. Han uppenbarar för sin hustru hvad passionen är, han visar henne dess hela makt; dess yra: och när hon skapar sig sjelf en framtid af lycksalighet, när hon tror sig ha inhemtat menskliga lifvets vetande, sedan hon erfarit kärlekens ljufva intryck, då tilsluter han hastigt dörren till detta paradis, han jagar bort den beklagansvärda varelsen och säger till henne: du skall aldrig mera återfinna allt det här; det är förbi, nu och för evigt. Du bar lefvat tjugu år, ännu skall din ungdom räcka länge, nå väll sörj, lid och begråt hvad du drömt om och hvad du nu har förlorat, ty jag är icke i stånd att återskänka dig det, mitt hjerta är förtorkadt, det bar stelnat; och om du söker det hos en annan, då skall du återfalla i denna minutens dröm, med uppoffran af ditt lugn, din sällhet, ditt Nf. Du skall blottställa dig för verldens, för mitt :och mest för ditt eget förakt. Du skall gjuta flera tårar än du skall se leenden, du skall känna samvetsqvalen blandas med din sorg och lida ett nytt martyrskap i stället för det Jag pålägger dig. Sådan är nästan alla qvinnors lott: och ändå anklagar man och fördömer dem! Ack! om man kunde fatta deras lidande, om man såg deras strider, då skulle medlidandets sympatier intaga förebråelsernas plats och man skulle utropa med Kristus: kaste den första stenen, som sjelf är utan fell Det var en stor högtid i köpingen Beruges i Poitou. Man firade två unga personers bröllop som voro afundade och älskade i hela trakter Victor de Laliöre hade gift sig med Eugenie de