Aftonbladet – 13 november 1843, sida 1

eller hjertats stormar, tackade hvar dag bimlen för det den skänkt honom en så läraktig och med så god vilja utrustad elev. .Han hade icke gissat till volkanen, som doldes under den lugna ytan, han visste ej att en gnista kunde antända den och på några dagar förstöra denna för framtiden uppresta byggnad a! frid och tröst. Eugenie, enkel som ett landets barn, var begåfvad med alla qvinnans dygder och med det andra könets mod. Hon, liksom hennes man, uppskattade ej silt eget värde; hennes barndom, som tillbragts hos en gammal sjuklig far, hade uppenbarat för henne blott en enda sak, hennes starka bängilfvenhet. Från den stunden började hon glömma sig sjelf för andra och egna bela sitt jif åt dem hen älskade. Hon var snarare vacker, än skön, hennes behagliga ansigte, hennes oreadiska vext, hennes fängslande behag, som lånat ingecting af konsten, intogo alla som sågo henne. Hon gaf sig med hela sin själ åt Vicior. Af en hemlig instinkt gissade hon till hons kraftfulla karakter; hon beundrade honom lika högt som hon tillbad honom, men kunde ej göra sig reda för sin beundran så, som för sin kärlek. Denna förening, uppgjord under så skenbart gynsamma auspicier, tycktes böra betrygga de begge familjernas ömsesidiga lycka. Den tycktes framför allt komma att undvika de begge klippor, om hvilka jag talade i början af denna berättelse. Deremot strandade den på en tredje klippa, mera sällsynt, men också mera vådlig — oerfarenheten. Man måste känna allt hvad löften innebära, för att kurna uppfylla dem. Man måste fatta hela deras vidd och med detsamma deras svårighet.