Aftonbladet – 13 november 1843, sida 1

Melvau. De bade älskat hvarandra sedan barndomen. Grannar och nästan uppväxta tillsammans, hade de otåligt afbidat den stund, som shulle förena dem. Victors far, en rik godsegare, bebodde ett indraget kloster, beläget i en dyster dal och nu förvandladt till menufakturverk. Fröken de Melvaus far deremot, ruinerad genom 89 års revolution, bodde ännu i en liten gård i Beruges, hvilken utgjorde hans enda egendom. Detta olika förbållande bade ej hindrat grefve de Laliere att saråtycka till den af bans son så ifrigt eftersträfvade föreningen. — Han har n9g för två, sade fadren, och Eugenies person uppväger all verldens hemgift. Den tjugutvååriga Victor de Ealiere var skön som en Apollo. Af en eldig och känslig karakter, hade han hittills riktat hela sin håg åt kärleken till sin brud. Hans passioner slumrade under inflytelsen af en omsorgsfull uppfostran och en ohämmad böjelse. Han gjorde sig ej några ider om ett annat lif, än det han skapat sig i sin inbillning; det borde för honom förflyta lugnt och stilla mellan bans föräldrar, Eugenie, deras barn och hans böcker. Han hade endast tregånger varit i staden och der tllbragt blott några få timmar, under hvilka han alltid kände. sig otålig att återvända till sina skogar Och sina fält. Det var en kraftig natur, odlad för reflexionen, men icke odlad för verlden; den anade hvarken sin kraft eller sina behofver; den var ända hittills ledd af långt underligsna varelser, som hade lär honom hvad de sjelfva kunde, och hvilkas enfald hade upprest inbillade skrankor för den unga mannens tankeflygt. Hans guvernör, abbt Sauvetet !en helig man, som kände hvarken menniskorna